Annons

Annons

Babben Larsson: I dag är vi sams – kroppen och jag

Hemmets krönikör Babben Larsson skriver om stress, utbrändhet och hur hon till slut blev vän med kroppen.

Annons
1
Visa bildspel

/
Babben Larsson
...
Visa mer

 

Just nu går minst tre av mina kändaste kollegor hemma sjukskrivna för utbrändhet. De har jobbat häcken av sig och tullat på sina kraftreserver till den där dagen då det inte gick längre. Nämnde jag att alla tre är kvinnor?

Det är knappast något unikt för min bransch tyvärr. Laget Sverige saknar ganska många medspelare som dukat under av stress och orimliga arbetsvillkor, både män och kvinnor, men mest kvinnor.

För snart tjugo år sedan var det jag som fick kasta in handduken. Efter tio år som hårt arbetande och turnerande småbarnsmamma gick jag rakt in i väggen. Inte underligt, jag höll vid sidan av allt annat jag gjorde precis på att även lanseras i England. Det var ju som att börja om från noll, men efter något år började erbjudanden om bättre betalda uppträdanden, tv-shower och komikerfestivaler droppa in.

Då slog det stopp i maskin. Lusten försvann och med den också all energi. Jag satt där på en hängmatteliknande säng i ett sunkigt hyrrum i London och kände livet rinna ur mig, bokstavligt talat. Plötsligt ställde jag de där frågorna jag borde ställt till mig själv innan jag började min Englandssatsning.

Varför gör jag det här? Vill jag verkligen bli känd och etablerad i ett land till? Vad ska det tjäna till? Har jag ens roligt?

Nä, det hade jag inte. Jag kände mig tämligen o-rolig snarare. En tung insikt. Jag var fullbokad sex månader framåt. Skulle jag orka?

Jag gjorde en deal med mig själv: Gör de jobb du lovat men ta inga nya. Sen gör du nåt annat. Det var lite enklare för mig eftersom jag var en etablerad artist vid det laget. Andra har inget annat val än att gå tillbaka till arbetsplatsen där de brände ut sig. Det ställe som höll på att ta livet av dem.

Jag vet flera som provat att gå tillbaka till sina jobb för tidigt. Det hade ju faktiskt gått hela sex månader eller ett år, nu var de väl friska? Nej, faktiskt inte. När de närmar sig sin forna arbetsplats kommer tårarna och panikångesten.

Kroppen är klok, den säger ifrån.

Över huvud taget är utbrändhet kroppens sätt att rädda dig när du bara lyssnar på hjärnan. Hjärnan är äregirig och vill vara duktig. Den struntar i om resten av organismen tar stryk, den snor all energi till sina viktiga åtaganden och höstar in berömmet efteråt. Sedan blickar den raskt mot nästa projekt.

Men väldigt få klarar att jobba nonstop i åratal. Återhämtning i form av semester, helt lediga dagar och pauser i vardagen är det som gör att vi håller i längden.

Jag blev först arg på min kropp när den inte orkade allt det som hjärnan ville. Som så många andra hade jag skyhöga krav på mig själv och massor jag ville åstadkomma. Långt senare insåg jag att kroppen faktiskt räddade livet på mig.

Den tvingade mig att sakta ner och fundera på livets mening. Varför måste just jag vara en superwoman i alla lägen? Den drivkraften var inte nyttig alls för mig. I dag är jag sams med kroppen. Jag fick den när jag föddes och den kommer att finnas vid min sida tills det är dags att skiljas åt. Vi får ta hand om varandra och hålla ihop.

 

Läs mer: 

Babben Larsson: Ibland måste jag bara få slappa

Babben Larsson: Kultur hjälper oss att orka med eländet

Babben Larsson: Veckobantning fungerar ju inte

 

Text: Babben Larsson

Läs också:

Dela
(1)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…