Annons

Annons

Babben: Kultur hjälper oss att orka med eländet

Hemmets krönikör Babben Larsson skriver om vikten av kultur och musik för att orka med det svåra.

Babben Larsson skriver om musik och kultur

 

Ser på tv hur ännu en belägrad stad i Syrien nåtts av en konvoj med förnödenheter och sjukvårdspersonal. Befolkningen samlas tysta runt lastbilarna, avmagrade med insjunkna kinder och allvarliga barn som slutat leka och skratta.

Annons

Av alla de fasansfulla saker ett krig innebär föreställer jag mig att en belägring är bland det värsta. Att stängas in i sin by eller stad, avskuren från övriga befolkningen och ofta utan det mest elementära vi människor behöver som mat, elektricitet och rent vatten.

En av mina starkaste läsupplevelser som tonåring var De långa åren av Eino Hanski. Det är en trilogi vars första del (Den långa vintern) återberättar hans egna minnen från belägringen av Leningrad. Tyskarna omringade staden 1941 och försökte sedan svälta ut dess tre miljoner invånare. En miljon dog. De som överlevde gjorde det bla genom att äta sina keldjur och – i vissa fall – människokött.

Hanski var bara en pojke när den 900 dagar långa belägringen började, men han berättar ändå förvånansvärt sakligt om den humanitära katastrofen, vilket nästan gör boken ännu starkare. Om ni vill läsa den finns den på många bibliotek och ibland på nätet.

 

När jag reste genom Balkan i höstas var Bosnien det land där inbördeskriget från 1990-talet var mest närvarande. I Mostar slog den berömda bron åter sitt spann över floden men många hus stod fortfarande i ruiner runtomkring. Mostar var belägrat i 18 månader och stan är full av gravstenar: i parkerna, på skolgårdar, på före detta fotbollsplaner – ja, överallt där det hade gått att gräva. Stenarna hade olika födelseår, men dödsåret var detsamma för alla – 1993.

Värst under Balkan-krigen får man nog ändå säga att belägringen av Sarajevo var. I 44 långa månader, nästan fyra år, var staden i princip helt avskuren och utsatt för intensiv beskjutning av artilleri och krypskyttar.

I city är det mesta återställt sen kriget men när jag åkte ut mot Historiska museet blev de skadade och lappade fasaderna allt fler längs med spårvagnslinjen.

Museet hade en stor utställning om belägringsåren med både föremål och skriven information. Eftersom det inte fanns vare sig gas, elektricitet, telefon eller rinnande vatten under belägringen hade stadsborna tvingats lösa uppvärmning och matlagning på hemmagjorda kaminer gjorda av stora kastruller eller tvättbunkar.

 

Mitt i eländet blev musik och kultur en viktig del av att orka. Jag kommer aldrig att glömma när den nyutropade republiken Bosnien-Hercegovina trots allt ställde upp i Eurovision 1993. Musikerna på scenen var alla soldater i bosniska armén som med fara för sitt eget liv tagit sig ut ur stan och till Irland för att tävla.

När det sen var dags för Bosnien-Hercegovina att lämna sina röster fick man först ingen kontakt. Till slut knastrade det till och via den enda förbindelsen som fanns, en satellittelefon, kom de klassiska orden: ”Good evening Millistreet, Sarajevo calling!”

Rösten möttes av kvällens längsta applåd och jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det.

Upplev det själv på Youtube.

 

 

Läs mer:

Så firar Babben påsk

Babbens träd blir vägen ut ur fattigdom

Babben: Veckobantning funkar ju inte…

Läs också:

Dela
(109)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…