Annons

Annons

Babben fick ingen mjukstart i operans värld…

Dela
(0)

Babben på opera

När höstmörkret sänker sig tycker jag det är mysigt att boka in lite kulturupplevelser. Jag vill gärna se vad mina kollegor gör på privatteatrarna och det brukar även bli någon vända in på Stadsteatern i Stockholm. Ett nytt inslag i detta är opera.
Det är särbon som gärna går på Kungliga Teatern (som ju vårt operahus hette förr lustigt nog) och lyssnar på vad de än ger där, trots att han är omvittnat tondöv. Men han gillar verkligen upplevelsen och övertygade mig om att jag också skulle göra det.

Annons

Mitt första försök var Rhenguldet. Jag kan inte rekommendera det som en mjukstart för någon i operans värld. Rhenguldet är visserligen komponerad av självaste Wagner och honom har ju vilken imbecill som helst hört talas om, men just den här operan är svårtillgänglig. En lång tjock tretimmars korv av musik utan tydliga återkommande teman eller hitlåtar i form av arior du känner igen. Tuff start…
Men jag var nykär, satt på första raden och kramade min nyfunne väns hand medan jag lyssnade på musikkorven, tittade på dräkterna och iakttog musikerna med en kollegas vana blick – trots att jag själv bara spelat fiol i musikskolans ensemble på en mycket blygsam nivå.
Det var Rhendöttrar som simmade i floden, det var asagudar och underjord i en salig blandning. Jag somnade ibland (får skylla på trötthet) men korven fortgick varje gång jag vaknade igen. Nåja, min oskuld var nu tagen för att tala i bildspråk.

Nästa försök var en modernare opera som heter Flickan från Västern. Den utspelade sig i Klondyke under guldruschen och hade firade sångerskan Nina Stemme i huvudrollen. Hon var helt suverän – de stunder jag såg henne. Tyvärr satt vi den här gången väldigt långt åt höger uppe på första raden så halva scenen skymdes av den kungliga logen – som för kvällen stod tom.
Däremot hade jag full insyn i orkesterdiket från den här platsen och när Nina var till höger på scenen tittade jag på samarbetet mellan dirigenten och musikerna i stället. Nersänkta i ett litet rum framför scenen satt hovkapellet och spelade medan sången dånar över deras huvuden. Publiken på parkett kan inte se dem, och själva kan de inte se sångarna, de sitter med ryggen mot scenen. Det är en speciell arbetsplats, milt sagt.

Tredje besöket på operan avslöjade brutalt min okunnighet. Jag hade nu blivit lite varm i kläderna tyckte jag, så jag bjöd med ett kompispar. De var noviser och jag bestämde att Romeo och Julia var en lämplig opera för nybörjare. När mörkret hade sänkt sig och det hela började tog det lång tid innan sångarna började sjunga. Men när både Romeo och Julia hade hunnit göra entré och gå ut igen, tysta som muren, insåg jag mitt misstag.
– Herregud, viskade jag till min väninna, vi har ju hamnat på balett! Vi fnittrade en lång stund åt det, men sen blev vi fångade av uppsättningen som var – fantastisk.

Förra helgen blev det fjärde gången gillt. Det var premiär och min särbo och jag satt på parkett med bara en ensam kvinna mellan oss och gången. Efteråt berättar han att det var DN:s recensent som suttit där. Jag anade oråd och gick hem för att googla lite.
Jag hade nämligen under första akten berömt en ung tjej som briljerade i en biroll.
– Hon stjäl ju nästan föreställningen från huvudrollen, hade jag viskat halvhögt till särbon. Det här lär bli hennes stora genombrott.
Google kunde berätta att tjejen var en superetablerad 40-åring som sjunger i operahus över hela Europa och ger egna konserter. Ridå!
Som ni ser är klassisk musik en vit fläck på min allmänbildningskarta. Så vit att jag skäms över min okunnighet ibland.

Ps. Jag har faktiskt spelat operasångerska! Eller sångerska och sångerska… Lyssna på Florence Foster Jenkins här så förstår ni vad jag menar…

Läs mer: Babben uppfyller en barndomsdröm 
Läs mer: Babben skrev ett viktigt brev 
Läs mer: Babben är en riktig höstälskare 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…