Annons

Annons

Att ha en Cancerkompis betyder mycket

Isabelle och Sofie är unga men har båda tvingats gå igenom mörka perioder när deras män drabbades av svår sjukdom. I dag är de änkor och tar små försiktiga steg tillbaka till livet – mycket tack vare kontakten de har med varandra.

Dela
(417)

Isabelle och Sofie är Cancerkompisar.

Läs mer: Inga-Lill startade föreningen Cancerkompisar 
Isabelle Froehlich, 34, och Sofie Svensson, 32 år, sammanfördes av Cancerkompisar för snart två år sedan och de fick snabbt en djup kontakt.

Annons

—Att ha en cancerkompis som Sofie har betytt oerhört mycket för mig. Hon är den jag kunnat dela mina mörkaste tankar med när jag inte velat belasta min familj och mina närmaste vänner. Inför Sofie kan jag vara brutalt ärlig och hon har varit, och är, ett stort, stort stöd, säger Isabelle.

Gilla Hemmets på Facebook

—Det var först när jag började skriva till Isabelle som jag öppnade mig helt. Då märkte jag också hur mycket starkare jag blev av det. Min man vägrade se hur svår sjukdomen var och jag ville inte att andra människor skulle tycka synd om mig heller, berättar Sofie.

Sofie bor i Hässleholm med sin 3-årige son. Lille Noel fick aldrig uppleva en frisk pappa. Bennie fick beskedet om ändtarmscancer sensommaren 2012 efter att ha gått med diffusa symtom ett tag. Sofie och Bennie hade då nyligen skaffat ett hus på landet med stor tomt. När de fick veta att Bennie inte skulle överleva bestämde de sig för att sälja drömhuset och flytta till ett mindre, mer lättskött hus inne i Hässleholm. De ville ägna all tid åt familjen.

—Men Bennie kunde aldrig greppa att han inte skulle överleva. Han förnekade det och kunde inte alls tala om det. I stället pratade han om saker han skulle göra om tio år. Vi hade det ena nederlaget efter det andra. Han stomiopererades och fick morfin och metadon mot sina smärtor. Men han släppte aldrig hoppet och trodde att läkaren en dag skulle ringa och meddela att de hittat något som skulle bota honom.

Under den svåra tiden var sonen Noel hennes batteri.

—Han fick mig att orka stiga upp på morgonen trots att jag inte alltid ville. Han ställde många frågor och jag fick försöka förklara varför pappa var trött och sjuk. Jag sa att pappa måste vila. När du och jag är sjuka, då går vi till apoteket och köper medicin. Men pappas sjukdom heter cancer och sitter så långt in i magen att doktorn inte når dit. Det var som om Noel blev lättad, att han förstod.

I sjukdomens skugga

Sofies pappa hade hört ett radioreportage om Cancerkompisar och det var han som föreslog att dottern skulle söka upp föreningen.

Cancerkompisar matchade ihop Sofie med Isabelle som är ett år äldre och bor i Uppsala. Isabelle hade levt i sjukdomens skugga i många år. Hon var inte mer än 24 år när hennes ett år yngre man Henrik 2005 fick veta att han drabbats av cancer i bukhinnan.

—Det hade varit ljusa och mörka perioder och många operationer och behandlingar genom åren när vi i maj 2013 fick veta att det inte längre fanns fler behandlingar som kunde förlänga livet. Jag vårdade Henrik i hemmet och hade fantastiskt stöd av hemsjukvård, familj och nära vänner. Men jag kände också att jag inte ville belasta mina närmaste med mina mörkaste tankar, min trötthet och förtvivlan. Och vem ringer man mitt i natten när oron kanske känns som värst? Man vill ju inte störa!

Kontakten med Sofie blev betydelsefull för Isabelle.

—Jag kände att det klickade mellan oss direkt. Vi var båda unga och i samma situation och för första gången kunde jag vara helt öppen och ärlig och skriva av mig till någon som förstod, lyssnade och bekräftade.

Sofie håller med:

—Våra mäns sjukdomsförlopp var ju ganska lika. De hade både smärtor i magen och det hände att kroppsdelar svullnade upp. Men Isabelle och hennes man var före i processen så jag fick mycket kunskap och goda råd av henne.

Talade om livet och döden

Till skillnad från Bennie förnekade Henrik aldrig sin sjukdom. Han och Isabelle talade ärligt och djupt om livet och döden, vad som väntade och hur Henrik ville ha sin begravning.

—Det var svårt, svårt – men samtidigt var det viktigt för oss båda och det har hjälpt mig mycket efteråt, säger Isabelle.

När Henrik dog var Isabelle så förberedd hon kunde vara, även om den stora sorgen, ensamheten och tårarna tog vid.

Och Sofie fanns där hela tiden.

—Jag försökte vara ett stöd för henne när hennes man dog i december 2013. Då började jag förstå vad vi hade framför oss. När Bennie tog sitt sista andetag i juni hade jag hela tiden Isabelles erfarenheter att jämföra med. Under de dagar när allting var nattsvart har jag ändå kunnat se en ljuslåga, ett hopp, genom att veta vad Isabelle gått igenom och hur hon mått.

Ett litet steg framåt

Som nyblivna änkor har de båda fortsatt att finnas till för varandra.

—Mejl har funkat bäst för oss. När det var som jobbigast kunde jag sätta mig vid datorn och skriva av mig till Isabelle. Orden forsade ur mig, aggressioner och hopp om vartannat. När Isabelle sedan skrev tillbaka kändes det ofta som om jag själv formulerat orden. Hon vet vilka tankar jag bollat med och hon vet exakt hur jag känner, säger Sofie.

Isabelle har stegvis kunnat gå tillbaka till sitt jobb som socialsekreterare. Sofie är också tillbaka på sitt arbete som säljare av kontorsmaterial.

—Visst känner jag av ensamheten men jag försöker ta ett litet steg framåt hela tiden. Jag vill ju fortsätta att leva, det ville Henrik också. Jag har fantastiska vänner som dragit ut mig på resor och konserter och annat som jag och Henrik gillade att göra tillsammans innan han blev för sjuk, säger Isabelle.

Hon har också manat på Sofie att unna sig att göra saker på egen hand för att samla kraft.

—Jag tog till mig hennes råd att finna min egen tid och började med styrketräning. Det har hjälpt mig jättemycket. Om man bygger upp sig och blir stark fysiskt, då blir man också stark mentalt. Och jag har behövt vara stark, inte minst för vår sons skull, säger Sofie.

 

Läs mer

Kalenderflickorna kastar kläderna
Min frus envishet räddade mitt liv
Vännens död fick Peter Lemarc att gå till läkaren i tid

 

Av Maud Holmberg Klyft och Maria Svemark

Foto: Gugge Zelander


Läs mer om:

Dela
(417)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…