Annons

Annons

Åsa kämpade i många år för att bli mamma

För en del är vägen till ett barn mer snårig än för andra. För Åsa var den både lång, smärtsam, orosfylld och komplicerad. Trots att hon blev lämnad ensam och stötte på svåra hinder vägrade hon ge upp. I dag är hon stolt och lycklig mamma till Mio.

Dela
(0)

3
Visa bildspel

/
Asa Faesers kamp för att bli mamma
Asa Faesers kamp för att bli mamma
Asa Faesers kamp för att bli mamma
...
Visa mer

 

Tusentals par får varje år hjälp med att bli gravida. För en del räcker det med hormonstimulering för att det ska bli ett barn, medan andra tvingas gå igenom flera behandlingar för att till slut behöva acceptera att det inte blir något biologiskt barn.

Annons

Åsa Faeser i Karlskoga är en av alla de kvinnor som kämpat i flera års tid för att en dag få ett barn som kallar henne mamma. Det som gör att Åsa sticker ut från mängden är att hon gjorde det på egen hand.

—Under många år försökte jag och min dåvarande sambo att bli föräldrar, men det ville sig aldrig. Till slut fick vi hjälp med IVF-behandling (provrörsbefruktning). I Örebro län får man tre IVF-försök av landstinget, säger Åsa.

Inget av försöken lyckades ge något embryo som kunde återinföras i Åsas kropp.

—Den påfrestningen vi kände då går inte att beskriva.

Åsa och sambon ville dock inte ge upp utan vände sig till en privatklinik i en större stad. Första försöket misslyckades och när det andra embryot skulle återinföras i Åsa rämnade hela hennes värld.

Blev lämnad ensam

—Jag fick veta genom ett brev från kliniken att min sambo hade dragit sig ur och inte längre ville fortsätta med IVF. Jag trodde att det hade skett ett misstag från kliniken, men så var det ju inte.

Åsas sambo hade träffat en annan kvinna och lämnat henne.

Alla embryon kasserades och Åsa trodde att hennes dröm om att bli mamma nu definitivt var krossad.

—Jag mådde så fruktansvärt dåligt, allt var nattsvart.

En vecka efter mardrömsbeskedet kom ett samtal från en klinik i Finland.

—Jag låg bokstavligen på vardagsrumsgolvet när läkaren ringde. Jag och exsambon hade ställt oss i kö där för äggdonation och nu var det vår tur.

När Åsa berättade för läkaren fick hon prata med en psykolog direkt.

I samråd med psykologen bestämde Åsa att hon skulle genomföra detta på egen hand.

—Jag berättade allt och påbörjade en hormonbehandling för äggplockning. Det var oerhört påfrestande och nu var jag ensam om all rädsla, längtan och ängslan.

Behandlingen resulterade i två embryon, men båda försöken blev resultatlösa.

—Alla de här beskeden och känslorna tog på mina krafter.

Läkaren förklarade att embryot inte ville fästa i Åsa men tyckte att hon skulle fortsätta kämpa om hon kände ork och kraft.

—Jag bestämde mig för att fortsätta. Då blev jag gravid.

Men när Åsa fick ett tidigt missfall kände hon sig både sorgsen och ensam och alla krafterna tog slut. Hon tog en paus.

Lång adoptionskö

—Jag hade också ställt mig i kö hos Adoptionscentrum och det är väl det jag kan rekommendera alla som försöker att bli gravida, ställ er i kö i god tid.

Både par och ensamstående kan adoptera och det finns ingen åldersgräns i svensk lag, men de flesta kommuner följer Socialstyrelsens rekommendation och lämnar inte medgivande om någon är äldre än 42 år.

—Jag var 42 år när jag blev godkänd.

Efter utredning, föräldrautbildning och ett godkännande var den långa adoptionsprocessen påbörjad. Åsa valde olika länder hon kunde tänka sig att adoptera från.

I juli 2014 fick hon bekräftande svar från Panama. Men efter cirka tio månaders väntan stängde landet alla möjligheter för adoption. Då fick Åsa positivt besked från Filippinerna.

—Ingenting hände och jag var så fruktansvärt frustrerad. Jag visste inte om jag mäktade med mer och ville få besked om möjligheten att förlänga mitt adoptionsmedgivande. Jag fick veta att jag troligtvis inte skulle få det förlängt på grund av min ålder.

Då brast det för Åsa.

—Jag ifrågasatte varför jag fått ställa mig i kö från början när de visste att en adoptionsprocess tar cirka två år. Jag fick panik, men samtidigt ett inre lugn om att inte ge upp.

Hon fick då snabbt ett positivt svar om att det fanns ett äldre barn i Serbien som behövde ett hem omgående.

—När jag hörde om den här killen som snart skulle fylla åtta år kändes allt rätt. Sedan gick plötsligt allt väldigt snabbt.

—Han var bland det finaste jag hade sett och jag åkte direkt hem till mina föräldrar och berättade.

De visste precis vad hon gick igenom. 40 år tidigare hade de själva åkt till Arlanda för att möta sin då treåriga dotter från Iran som fick namnet Åsa.

Beskedet kom i september 2015 och redan månaden efter reste Åsa till Serbien tillsammans med en vän. Vägen hade varit krokig men nu var hon på väg för att få träffa sin son, Mio.

På plats i Serbien skedde många möten med representanter från adoptionsbyrån, jurister, psykologer och Mios fostermamma.

—Jag var så obeskrivligt lycklig, men bar också på en oroskänsla. Efter några dagar reste vi till Sombor, en stad i norra Serbien. Jag var så nervös i bilen på väg till Mio. Jag var rädd för att jag skulle få en känsla av att det inte skulle kännas rätt.

Åsas oro visade sig vara obefogad.

—När jag klev in hos fosterfamiljen blev jag mottagen som en räddande ängel. Familjen kunde inte ha sonen kvar hos sig på grund av sin höga ålder och valde därför att adoptera bort honom för att Mio skulle få en ljusare framtid. Det kan man verkligen kalla kärlek.

I ett hörn satt Mio och log sitt charmigt busiga leende och Åsa föll pladask.

Nu väntade några dagar tillsammans i Serbien där mor och son skulle lära känna varandra.

Tårar och kärlek

—Det gick bra även om det var en del tårar från både Mio och mig, särskilt första kvällen när han skulle sova. Jag sa till honom på hans språk att jag älskade honom och att jag aldrig tänker svika honom. Jag kunde inte göra så mycket mer än det och att hålla om honom.

Efter tre veckor reste Åsa och Mio hem till Sverige och det nya livet tillsammans.

—Jag ska inte påstå att det är enkelt att adoptera en åttaåring och dessutom på egen hand. Det har varit en del svårigheter, främst frustrationen kring språket.

Mio pratar redan en hel del svenska och förstår mer och mer. Livet blir allt enklare för både honom och Åsa. De har varit mycket hemma för att knyta an och lära känna varandra bättre. Tilliten och glädjen växer hela tiden.

—Det har varit en enorm kamp och jag har tvingats vara drivande och envis, men inte alltid känt mig så stark.

—I dag vet jag att det var värt allt. Mio är det bästa som har hänt mig och den här resan har gett mig smärta, mod, evig kärlek och en lycklig utgång, precis som i sagan om ”Mio min Mio”.

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…