Annons

Annons

Åsa Hellberg har alltid varit rädd för att bli övergiven

Under många år gjorde författaren Åsa Hellberg allt för att bli omtyckt och slippa bli lämnad. I dag har livets pusselbitar fallit på plats och hon kan konstatera att historien upprepar sig...

5
Visa bildspel

/
Åsa Hellberg
Åsa Hellberg
Åsa Hellberg
Åsa Hellberg
Åsa Hellberg
...
Visa mer

 

Här kan du läsa ett utdrag ur Åsa Hellbergs romantiska feelgoodroman Toscana tur och retur!

 

Åsa Hellberg var bara två månader när mamman lämnade henne hos mormor och morfar i Fjällbacka.

—Mamma var tvungen att jobba och någon pappa fanns inte med i bilden. Detta var i början av 60-talet, föräldraledigheten varade bara tre månader och när den var över måste mamma gå tillbaka till sitt jobb på apoteket på Sahlgrenska sjukhuset.

Annons

Än i dag kommer Åsa ihåg att det kändes ända in i hjärteroten att inte få ha mamma vid sin sida varje dag, som de flesta av hennes kompisar hade.

—Jo, det är klart att jag kände mig övergiven och det är en känsla jag alltid burit med mig. Likt en kameleont har jag försökt anpassa mig i nära relationer, säger hon.

De helger då mamma Jörel kom och hälsade på i Fjällbacka var högtidsstunder för lilla Åsa.

—Hon var min stora kärlek och jag dyrkade marken hon gick på. När mamma kom var det fest, jag var så förväntansfull inför varje besök.

Mormor Birgit blev själv övergiven som tvååring då hennes mamma dog. Pappan hade inte möjlighet att ta hand om dottern som lämnades på ett barnhem.

—Jag tror inte hon fick så mycket bekräftelse under sin uppväxt på barnhemmet där hon levde tillsammans med andra flickor som också blivit bortlämnade. Så om jag var snäll och berömde henne skulle hon behålla mig, resonerade jag. Barn är fenomenala på överlevnadsstrategier.

Historien upprepade sig

Åsa ser ett tydligt mönster där historien upprepar sig.

—Mormor övergavs av sin pappa, och morfar var bara fem år när hans pappa drog till Amerika och morfar, som var äldst i syskonskaran, fick ta ansvar för sina yngre syskon.

Hon blir varm i rösten när hon talar om morfar Sven som var den som alltid kom till skolan för att se när Åsa uppträdde på teaterscenen eller sjöng.

—Jag var ett väldigt utåtriktat barn som älskade att sjunga och jag spelade nog alla instrument som fanns. Kanske var det mitt sätt att få bekräftelse, funderar Åsa.

Hon kan inte minnas att hon någonsin saknade kramar som barn. Det är först i vuxen ålder, när Åsa blickat tillbaka, som hon konstaterar att hon nog skulle mått bra av mer närhet.

—Men jag vet att jag var ett älskat barn, säger Åsa som menar att hon hade en bra uppväxt i Fjällbacka, där hon bodde i ett stort hus med trädgård bara 300 meter från havet.

—Jag hade många vänner, så det var inte speciellt synd om mig.

Men där fanns också plågoandar som gjorde vad de kunde för att förmörka Åsas tillvaro.

—Det var ett gäng äldre killar som brukade stå gömda bakom buskarna på vägen till skolan och det hände att de stängde in mig på toaletten, satte en påse över mitt huvud eller kastade snöbollar på mig.

Då rev mormor upp himmel och jord. Ingen gav sig ostraffat på hennes dotterdotter.

—Mormor var tuff och stod alltid upp för mig. Och jag var sällan ledsen någon längre stund. Jag har alltid haft lätt att se det ljusa i tillvaron, så de lyckades aldrig trycka ner mig.

Och det är också det ljusa, glada, hoppfulla, romantiska som är hennes signum som författare.

—Jag vill inte gräva ner mig i det mörka, jag vill roa läsarna, säger Åsa som älskar romantiska komedier och har sett Mamma Mia säkert 17 gånger.

Fick inte bli mallig

Hennes mormor var mäkta stolt över sitt barnbarn och berömde alltid Åsa.

—Problemet var att hon aldrig sa det direkt till mig, utan det fick jag höra av tanterna på byn. Mormors största fasa i livet var att man skulle bli mallig. Ingen fick vara för mer än någon annan.

När Åsa var tolv år gifte mamman sig med Ingvar från Tanumshede, som låg ett par mil från Fjällbacka, och Åsa flyttade dit. Snart föddes hennes lillebror Sverker.

—Det var svårt för mig att känna en tillhörighet i familjen. Helst ville jag ha mamma för mig själv.

Birgit, som var 50 år när lilla Åsa kom, var ganska nöjd när barnbarnet flyttade. Det är i alla fall vad Åsa tror.

—Det var svårare för mig, mormor hade varit min ställföreträdande mamma i tolv år.

Åsa fortsatte dock att bo hos sin mormor och morfar varje sommar under hela sin uppväxt.

—Fjällbacka var västkustens epicentrum för allt nöjesliv på den tiden, och jag hade några riktigt härliga somrar där, skrattar Åsa som, innan hon beslutade sig för att börja skriva böcker som 50-plussare, har hunnit med att arbeta både som dörrvakt på Stockholms heta innekrogar samt prövat sina vingar som flygvärdinna.

Livet har också varit tungt och svårt. Under flera år levde hon med en sexmissbrukare, en kaotisk, snudd på självutplånande period som hon beskriver ingående i den självbiografiska boken Casanovas kvinna.

—Jag gjorde precis allt för att hjälpa honom ur sitt missbruk. Det var mitt sätt att göra mig oumbärlig. Jag klarade inte av tanken på att bli lämnad. Men det begrep jag inte då, utan detta har jag förstått först senare i livet när jag gått i terapi och alla pusselbitar så småningom har fallit på plats, en efter en.

Har sju halvsyskon

Även om det är mamman som varit hennes stora kärlek, har det funnits perioder i livet då hon saknat en pappa. Men att kalla sin biologiska far för pappa bär henne emot. Hon tycker att ”avlaren” passar bättre.

—Eftersom han aldrig funnits där för mig, har han heller inte gjort sig förtjänt av att kallas pappa. Han var kort och gott en förförartyp som gjorde mamma med barn fast han redan var gift på annat håll och hade tre barn, säger Åsa som har sju halvsyskon utspridda över landet, ett resultat av faderns lösaktighet.

Hon har inte kontakt med någon av dem. Och så vill hon att det ska förbli.

—Jag känner inget behov av att söka upp dem.

Sedan ett par år tillbaka är hon särbo med Nisse, 60, som hon lärde känna när de bägge jobbade i krogsvängen på 1980-talet.

—Jag tyckte han var så snygg och jag beundrade honom på avstånd, men till min stora besvikelse la han aldrig märke till mig. Men en dag dök han upp på en av mina föreläsningar och sedan den dagen har det varit vi, säger Åsa och klappar katten Misse som spinner förnöjt.

Sedan sonen Jonathan, 21, flyttade hemifrån får hon nöja sig med att klappa Misse. Och Nisse, förstås.

 

Läs mer

Nu vill Jonas Gardell hylla livet

Catharina Ingelman-Sundberg blev rik på rån

Tommy Nilsson berättar om de svåra åren och sitt nya liv 

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Nils Mörner, privata

Läs också:

Dela
(25)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…