Annons

Annons

Äntligen vågar jag vara mig själv

Roni var blyg och osäker. I tonåren fick alkohol, droger och sex henne att fly från livet hon vantrivdes med. Men det fanns en väg tillbaka.

äntligen vågar jag vara mig själv

Jag har växt upp med en alkoholist till far och en mor som var frånvarande på grund av narkotikamissbruk. Min syster åkte in och ut på behandlingshem och min bror avskydde jag.

Jag var den tysta tjejen längst bak i klassrummet, den mulliga som inte vågade vara med på idrotten eftersom jag var rädd för att kamraterna skulle skratta. Jag var tjejen som hade en full pappa som gapade, skrek och ramlade på torget. Jag var tjejen som såg mig själv i spegeln och önskade att jag inte levde.

Annons

När jag var 13 lärde jag känna nya människor, de var äldre och coola. Jag började röka och gå på hemmafester och brydde mig inte om samtalen från min fulla pappa när han ringde på kvällarna och undrade var jag var. Jag visste att jag gjorde fel och att det var fel umgänge och liv för mig, men ändå drogs jag till det mer och mer.

Kanske för att jag fick uppmärksamhet och folk såg mig? Kanske flydde jag från mitt liv och kände mig som någon annan? Eller jag vet inte, jag kanske bara var där just då.

Jag hade sex för första gången. Jag började stjäla från min familj och i butiker. Jag testade amfetamin. Sniffade lim. Skar ärr i mina armar. Jag förlorade mig själv för första gången. Jag var bara 13 år och tyckte att jag levde livet. Känslan att förlora fotfästet, men ändå på något sätt stå kvar, var underbar.

Eftersom jag aldrig var i skolan blev socialen inkopplad. Det bestämdes att jag skulle flytta till en fosterfamilj. Min pappa hade gett upp.

Det kändes som om hela mitt liv passerade på ett ögonblick. Jag flyttade två timmar hemifrån till ett gift par som hade hoppats få en sjuårig flicka. Det sprack redan där. In genom dörren kom jag.

Skötte skolan och fick bra betyg

Men allt flöt på bra. Det var ett fint hem där ingen typ av missbruk fanns. Jag kände hopp om livet igen, skötte läxorna och betygen hamnade i topp. Så var det dags att välja gymnasium. Jag visste inte vad jag ville göra eller bli. Jag visste inte ens vem jag var.

Jag insåg att jag inte hade varit mig själv. Det ledde till att jag sökte uppmärksamhet hos killar igen, gick på fester där drogerna låg framme på bordet igen och umgicks med mina gamla vänner igen. Jag såg mig själv i spegeln och undrade vem jag var.

Min mor sa till mig att man måste älska sig själv för att bli älskad. Att jag måste läka mina sår. Så jag började gå till en kurator tre, fyra gånger i veckan. Jag var lättad efter varje samtal, men när jag tittade på mig själv i spegeln såg jag bara ett spöke.

Efter en tid bet jag ihop och skötte skolan och läxorna så att jag fick bra betyg. När jag hade tagit studenten flyttade jag hem till min pappa igen. Jag sökte jobb, träffade vänner och försökte ordna ett bra liv för mig själv. Det tog ett tag.

Jag fick ett jobb där jag hade en bra och stabil inkomst. Jag gjorde roliga saker med mina vänner, festade, gick på gymmet och shoppade – det var ett sätt att belöna mig själv för mitt hårda arbete. Det blev för mycket fester och killar efter ett tag. Drogerna kom tillbaka i mitt liv och jag sjukanmälde mig från jobbet.

Allt var precis som förut. Jag såg mig själv från ovan, men gjorde inte något för att stoppa det som hände. Jag ville inte stoppa det över huvud taget. Till en dag.

En lång resa

Jag satt på en bänk på torget och tände en cigg medan jag väntade på en vän. En gammal klasskompis kom fram och vi började prata. Hon undrade vad jag hade gjort de senaste åren och eftersom jag inte skäms för den jag är och det jag har varit med om berättade jag om det. Hon lyssnade med stort intresse, men sa sedan plötsligt:

—Dagen du flyttade hurrade alla.

Sedan reste hon sig och gick. Jag satt kvar, helt paff av hennes ord, och meddelade sedan min vän att vi fick ses en annan dag. Jag gick hem och skrev om allting. Mina känslor och tankar. Jag insåg att det var dags för förändring. Jag måste visa vem jag är och våga vara mig själv. Det skulle bli en lång resa. Det var ett viktigt vägval i livet.

Dagen jag fyllde 18 år gjorde jag min första tatuering på ryggen: ”Give me strength to accept the things I cannot change, courage to change the things I can and wisdom to know the difference. (Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och visheten att förstå skillnaden.)

Jag insåg att det som hade stått på min rygg i tre år var svaret på mina frågor och lösningen på mina problem. Allt jag behövde göra var att följa det och leva efter det.

Så nu sitter jag här bredvid min sambo i soffan och dricker kaffe. Jag känner glädje över att jag ska gå upp i morgon och gå till ett jobb jag älskar och sedan komma hem igen och laga middag till min underbara sambo.

Nu vet jag att man trots en svår uppväxt och problem med missbruk kan ta sig upp. Det har varit en lång och jobbig resa, men jag hittade styrkan och motivationen att klara den resan. Jag vågade söka hjälp, vågade uppskatta mig själv och vågade vara mig själv.

Det är bara jag som kan påverka mig själv och mina val. Mina erfarenheter är en del av den jag är. Mina mål och min vilja är en del av den jag kommer att bli. Jag lät ingen eller inget stå i vägen för min framtid och den var vacker när jag väl hittade rätt väg att gå.

Roni

 

Läs mer

Deras kärlek vann över drogerna

Malin blev missbrukare – som sin mamma

Inget fungerade utan sprit

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…