Annons

Annons

Anny Hansen: Jag dödade min dotter

Trots att Dorte var multihandikappad bestämde mamma Anny att hennes liv skulle vara så normalt som möjligt. I 43 år tog hon hand om sin dotter. Men för två år sedan valde hon att avsluta Dortes liv.

5
Visa bildspel

/
Anny Hansen tog livet av sin dotter
Anny Hansen tog livet av sin dotter
Anny Hansen tog livet av sin dotter
Anny Hansen tog livet av sin dotter
Anny Hansen tog livet av sin dotter
...
Visa mer

 

Tyggiraffen och plyschlejonet ligger kvar i sängen mitt i högen av andra gosedjur. I taket hänger en clownlampa och affischen från en rolig sommarkonsert sitter på väggen. Det rosa rummet är i stort sett orört trots att Dorte har varit död i två år. Bara mattan är borta. Polisen tog den med sig för att blodfläckarna skulle analyseras i brottsutredningen. I dag kan Anny Hansen, 65 år, åter gå in i sin dotters rum, som när hon ska skriva ett mejl eller lägga patiens på datorn som står i det ena hörnet. Livet går vidare i det prydliga huset i danska Skälskör.

Annons

Folket i staden har alltid vetat vem Anny är, hon har arbetat på apoteket där i mer än 40 år. I januari 2014 blev hon huvudperson i en historia som fyllde både tidningarna och nyhetssändningarna i hela Danmark. Anny Hansen hade dödat sin dotter. Folk som ser henne i Skälskör känner till vad som har hänt, men de dömer henne inte. Sedan Anny blev villkorligt frigiven förra sommaren har hon mött mycket förståelse när hon träffat på bekanta.

Visst var det som hände i Dortes rosa rum för två år sedan ett brott. Men många som känner till hela historien har svårt att se Anny som en brottsling. Till och med domstolen tvekade när de skulle bestämma påföljden. Anny dömdes först till elva års fängelse, men när domen sedan överklagades ändrades den till tre.

Annys fall är inte svartvitt och rätten hade inget att jämföra med. Det finns nämligen inga liknande brott.

Gravt handikappad

Anny gick som elev på apoteket när hon blev gravid som 20-åring. Barnets pappa fick bråttom att ge sig av och har aldrig funnits där för sin dotter. Han var inte heller med den skärtorsdag 1970 när Anny födde Dorte, den lilla flickan som föddes en halv månad för tidigt. Läkarna konstaterade tidigt att hon inte var som andra barn, men de kom inte fram till någon diagnos. Flickan var gravt handikappad och Anny rekommenderades att lämna henne till en institution där hon kunde få vård dygnet runt. Men Anny övervägde aldrig att följa det rådet.

—Jag ville inte att Dorte skulle hamna på en stor institution där hon bara skulle ligga i en säng. Jag ville ta hand om henne själv, så hon skulle få ett så normalt liv som möjligt.

Anny klarade det hon hade bestämt sig för. När hon gick genom Skälskör med Dorte i barnvagnen på väg till sitt hyresrum hos ett äldre par kände hon inte ett uns självömkan trots att hennes liv förändrats drastiskt.

—Nej, jag har aldrig tyckt att det var svårt. Jag var ju tvungen att klara av det, säger hon.

Dorte utvecklades inte som andra barn. När jämnåriga lyfte på huvudet, rullade runt och började krypa låg Dorte stilla utan att söka ögonkontakt. Ingen fick någonsin ögonkontakt med Dorte i hennes 43 år långa liv, men Anny hade trots det ett speciellt band till sin dotter. Hon pratade med henne om stort och smått, fast hon aldrig fick något svar. Det räckte med små ljud för att Anny skulle förstå om hennes dotter var nöjd eller inte.

Senare fick Anny en egen lägenhet i ett flerfamiljshus där hon mötte Mogens, och de blev förälskade. Redan från början stod det klart att om Mogens ville ha Anny fick han ta hennes dotter också – och det gjorde han.

—För Mogens var Dorte som hans egen dotter. Han tog lika mycket hand om henne som jag gjorde.

Tackade nej till avlastning

Dorte behövde mycket hjälp. Hon var som ett spädbarn och skulle matas, tvättas och bäras. När hon började skolan var hon fortfarande slapp i kroppen som en trasdocka.

—Jag är glad att jag är född stark, det var tur för jag fick bära henne upp till andra våningen, berättar Anny.

När kommunen erbjöd paret avlastning tackade de alltid nej. Om de blev inbjudna till något där Dorte inte kunde vara med lämnade de vänligt återbud.

Det var nog bara Anny och Mogens som förstod hur stort det var när personalen på Dortes dagverksamhet lyckades få henne att stå upp och gå när hon var 13 år. Outtröttlig träning hade lett till att de inte längre behövde bära Dorte. De måste ändå hålla henne i handen när hon gick från sitt rum till matbordet. Och även om hon inte själv hittade så var det det största steget någonsin i Dortes utveckling.

Dorte behövde i hela sitt liv hjälp och omhändertagande under alla vakna timmar, men de hade trots det ett trivsamt familjeliv i huset som de köpte 1983. På kvällarna satt de vid matbordet och pratade, även om Dorte aldrig sa något, och sedan satte de sig i soffan och hade det mysigt. Dorte kunde se på tv från sin plats, men det är tveksamt om hon förstod något av det som visades. Anny och Mogens kände sig ändå säkra på att hon trivdes och hade ett bra liv. Inte minst tack vare dagverksamheten i Slagelse där hennes personliga assistenter var ett ovärderligt stöd.

Mogens dog

Men 2012 förändrades allt. Åtta dagar in på det nya året ringde en person från kommunen och meddelade att de tänkte flytta Dorte från dagverksamheten i Slagelse till en nyöppnad verksamhet i Skälskör. Flytten innebar att kommunen kunde spara in transportkostnaden. Annys svar var kort och koncist. Det kunde de glömma!

Sedan började en lång kamp för Anny. I brev till politiker och myndigheter förklarade hon outtröttligt att Dorte måste få stanna där hon var.

—Jag bråkade från dag ett, säger Anny som fortfarande arbetade på apoteket medan Mogens var hemma. Han hade alltid velat gå i pension vid 60 och tog nu hand om mer av hushållsarbetet. Trots att han hade haft problem med hjärtat och fått en pacemaker var han en stark man.

Den 27 mars 2012 var han precis som vanligt på morgonen när Anny sa hej då och körde till jobbet. När hon kom hem låg han över två köksstolar. Mogens blev 69 år.

Polisen och ambulanspersonal var fortfarande kvar när Dorte kom från dagverksamheten, hon hade som vanligt blivit hemkörd av färdtjänsten.

—Jag tog emot Dorte, som jag brukade göra. Jag matade henne, tvättade henne och la henne i sängen när det var dags att sova. Och jag berättade för henne att Mogens var död, men det reagerade hon inte på, säger Anny.

Dorte blev sämre

Man behöver inte vara närmare bekant med Anny för att förstå att hon varken visar eller pratar om sina känslor, men självklart var det ett svårt slag för både henne och Dorte att förlora Mogens. Ett nytt slag kom en månad senare när kommunen trots Annys protester flyttade Dorte till den nya dagverksamheten.

Sedan gick det snabbt utför för Dorte som vägrade att äta och dricka i ett halvår. Svälten gjorde att hon till slut inte vägde mer än 29 kilo. Hon fick inte heller den träning hon behövde och miste förmågan att gå.

—Allt gick åt fel håll, säger Anny stillsamt och tittar ner på sina händer.

Vad som exakt hände den där januaridagen 2014 då Anny bestämde sig för att avsluta Dortes lidande har hon svårt att förklara. Det mesta minns hon inte.

Hon kommer bara ihåg att hon ringde sin chef på apoteket och sa att hon behövde vara ledig eftersom Dorte var sjuk. Hon minns också att chefen ringde ett par gånger under de kommande åtta dagarna för att höra hur det var.

—Hur mår Dorte? frågade chefen bekymrat en måndag i telefon.

Chefen behövde nog ett par sekunder för att inse vad Annys svar innebar: ”Jag har gjort något förfärligt, jag har tagit livet av henne.”

Åtta dagar tidigare hade Anny tagit en kökskniv och skurit två djupa snitt i dotterns handled inne i det rosa rummet. Därefter hade hon försökt göra samma sak med sig själv men misslyckats.

—Jag minns inte, men jag måste ju ha tänkt att det var bäst att vi båda fick lämna den här platsen. Jag har i många år sagt att jag hoppas att hon skulle dö före mig, men att det kunde jag ju inte bestämma. Så kunde jag det trots allt…

Anny blev omhändertagen av polisen samma dag som hon erkände att hon dödat sin dotter. Anny blev därefter inlagd på en psykiatrisk klinik, men efter tre veckor flyttades hon till häktet i Slagelse.

—De kom nog på att jag inte var helt så knäpp som de trodde.

Medan Anny satt i fängelse stickade hon kläder till för tidigt födda barn. Hon städade också i fängelsets kontorslokaler och skötte sig så bra att hon blev villkorligt frigiven efter ett och ett halvt år och kunde flytta tillbaka till huset.

—Det kändes konstigt i början, men nu går det bra. Självklart saknar jag Dorte, annars hade jag ju inte varit normal. Men jag ångrar mig inte heller. Jag tror att systemet hade tagit livet av henne om inte jag hade gjort det. Nu kan de inte skada henne mer.

 

 

Läs mer: 

Idas mamma övergav familjen för scientologin

Jag gick igenom ett helvete för min systers skull

Rozita gifte sig med en psykopat

 

Text: Bubber

Bearbetning: Karin Heurlin

Översättning: Anette Bülow

Foto: Morten Mejnecke och privat

Läs också:

Dela
(78)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…