Annons

Annons

Annika Östberg har försonats med sin mamma: ”Vi har accepterat och förlåtit”

Under de trettio år som Annika Östberg satt i fängelse i USA var hon och mamma Maj-Britt skilda åt. I dag har de hittat tillbaka till varandra och fått en relation de tidigare knappt vågade drömma om.

Dela
(686)

Annika Östberg med mamma Maj-Britt

– Ingen kan ana hur hon kämpat för mig i alla år. Det är jag så tacksam för och stolt över, säger Annika Östberg om sin mamma Maj-Britt.

Annika öppnar dörren till rummet på äldreboendet där mamma Maj-Britt Tillery har bott det senaste året och ropar ”Vi är här nu, lilla mamma”. Mor och dotter ger varandra en kram och en puss på kinden och Annika rullar ut Maj-Britt i vardagsrummet. Medan vi gör i ordning fika i köket berättar Annika att det har tagit många år för Maj-Britt att släppa skulden för vad som hände med henne.

Annons

– Mamma har skyllt på sig själv – kanske hade saker och ting aldrig blivit som de blev om vi stannat kvar i Sverige. Jag har gett henne min förlåtelse gång på gång, men det har inte hjälpt. Ibland har jag tänkt att det värker så mycket i henne att hon inte ens vill träffa mig, för att skulden har gjort för ont helt enkelt.

Förra året flyttade 87-åriga Maj-Lis från Stockholm till Söderhamn i Hälsingland, där Annika bor sedan frigivningen och även tillbringade många av barndomens somrar.

– De första sex månaderna bodde mamma hemma hos mig. Men hon behöver hemhjälp fem gånger om dagen och vår relation mådde inte bra av att vi bodde så nära inpå varandra. Avståndet emellan oss nu, på var sin sida av Söderhamns centrum, är optimalt. Nu ses vi så ofta vi kan, men sporadiskt eftersom jag är ute i landet och föreläser. Däremot hörs vi ofta på telefon.

Maj-Britt ropar efter ett glas vatten.

– Jag är så torr i munnen av alla mediciner, säger Maj-Britt som nyligen haft en stroke.

Ibland är allt glasklart, ibland sviker både ord och minnen. Men Maj-Britt har tydliga minnen av de känslor hon upplevde då hon fick träffa sin dotter efter alla år i fängelse.

– Jag blev så glad och så lycklig. Sedan min lilla gumma kom till Sverige har vi lärt känna varandra på nytt och i dag är vår relation fantastisk. Vi har en mor- och dotterrelation precis som den ska vara, varm och kärleksfull, som i en vanlig familj.

Kände skuld

Maj-Britt berättar om livet utan sin dotter. Det har varit många ensamma år med mycket tid att tänka.

– Ofta har jag tänkt att jag inte tagit hand om min lilla dotter som jag borde. När Annika satt i fängelse kände jag så mycket skuld. Jag har ångrat att jag tog med Annika till USA och gifte mig. Å andra sidan hade jag inte fått mina barn annars. Mycket i livet som är negativt har även något positivt med sig.

Annika och Maj-Britt har talat mycket om skuld de senaste åren, men även om försoning.

– I början av fängelsetiden tyckte jag att precis allt var mammas fel. Men med tiden insåg jag att jag har stått vid många vägkorsningar, det är flera val som gjorde att allt gick så snett för mig, säger Annika.

– Jag har också känt skuld, mot mamma och mot andra i min omgivning. Men jag har behövt förlåta både mamma och andra för att bli fri från den skulden. Framför allt har jag 
förlåtit mig själv. Jag tror att om man inte kan förlåta sig själv, då kan man heller inte för-
låta andra.

Maj-Britt fyller i:

– Att Annika har förlåtit mig betyder allt. Vi har funnit en vänskap och älskar varandra innerligt. Annikas kärlek har gjort mig fri från skulden jag burit på under alla år, säger Maj-Britt med tårar i ögonen och Annika tar sin mors händer i sina.

– Jag har en tigrinna till mamma, ingen kan ana hur hon kämpat  för mig i alla år. Det är jag så tacksam för och stolt över.  Det är från mamma jag fått min ryggrad och styrka.

Annika vill varken glömma eller förminska allt som gjort henne till den hon är i dag. Trots de negativa konsekvenser hennes handlingar orsakat har hon funnit en inre ro och harmoni.

– Den medvetenhet som jag har i dag, har jag tack vare den värld jag levde i tidigare. Jag kan inte gå runt och ångra och vara bitter. Nu vill jag passa på att leva så mycket jag kan. Jag har äntligen kommit så långt att jag kan ge mig själv rätt till livet och till glädje. Det trodde jag inte att jag någonsin hade rätt till på grund av hur jag hade levt mitt liv.

Maj-Britt, hur har Annika förändrats?

– Åh, hon är fortfarande min lilla flicka. Men jag tycker att hon är mer självsäker i dag. Förr var hon ganska orolig och ängslig av sig. Numera känns hon trygg och stabil. I början av sin tid i frihet var hon väldigt osäker i sociala sammanhang, hon hade ju bara umgåtts med människor i fängelset.

Hur ofta tänker du, Annika, på din son som dog då du satt inne?

– Sven skulle ha varit 47 år om han hade levt. Jag tänker ofta på honom och inte minst när jag träffar på män som är födda 1970. Jag är glad att vi fick ett fint möte sista gången vi sågs när han hälsade på mig i fängelset. Jag berättade om mina felsteg och bad om förlåtelse för allt jag ställt till med. Han tittade på mig och sa: ”Du är min mamma.”

Har du och din mamma också försonats?

– Vi har båda gjort stora uppoffringar för varandra och vi har orsakat smärta i varandras liv, men vi har accepterat och förlåtit. Av mamma har jag lärt mig att man måste gå vidare och se morgondagen som alltid kan bli bättre. Ansvaret finns kvar, men det onda i själen, sorgen och smärtan är borta. En gång stod vi varandra väldigt nära, sedan revs vi isär. Vi har fått sy ihop vår relation igen. Mamma och jag har läkt. Så ja, vi har försonats.

Annika Östberg med sonen Sven

Annika med mamma Maj-Britt och sonen Sven, som dog i en trafikolycka bara 15 år gammal. Bilden är tagen utanför fängelset.

 

Fakta om Annika Östberg

Annika Östberg föddes 1954 och flyttade till Kalifornien som elvaåring, sedan hennes mamma träffat en amerikansk man. Som trettonåring rymde hon hemifrån och fastnade snabbt i drogmissbruk och kriminalitet. 1983 dömdes hon som medskyldig till två mord som hennes dåvarande pojkvän begått två år tidigare. De två offren var en restaurangägare och en polisman, och Annika, som då redan suttit fängslad i två år, dömdes till fängelse på mellan 25 år till livstid för medhjälp till mord. Efter flera ansökningar flyttades hon 2009 till ett svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt straff. I maj 2011 frigavs hon.

Som 16-åring födde Annika en son, Sven, som omkom i en trafikolycka bara 15 år gammal.

 

Läs mer:

Helenas mamma har suttit i fängelse

Anki förskingrade 5,1 miljoner

Marianne tvingades köpa droger till sin son

 

Text: Frida Funemyr

Foto: Frida Funemyr, privat


Läs mer om:

Dela
(686)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…