Annons

Annons

Lilian gav upp allt för att rädda sin tvillingsyster

Dela
(32)

Lilian o Anneli (glasögon)Druve

Tvillingsystrarna Lilian och Anneli  har alltid funnits där för varandra. Så när Anneli drabbades av en kraftig hjärnblödning var det tack vare Lilian som hon fann en väg tillbaka till livet – via musik, sång och en medalj i racketlon-VM…

Anneli axlade tidigt storasysterrollen. En hel halvtimme äldre var hon den ordningsamma, den som hade mest koll. I dag är rollerna ombytta.

Det var en septemberdag 2011 som allt förändrades. Anneli och Lilian var i föräldrahemmet för att hjälpa sin pappa att sätta upp hängrännor.
– Vi stod på var sin stegpall när Anneli plötsligt fick så ont i huvudet att hon var tvungen att gå ner, berättar Lilian.
Själv minns Anneli varken den dagen eller någonting från året före, eller året som följde. Alla minnen är bortsuddade. Så Lilian fortsätter:
– Anneli är inte den som lämnar något ofärdigt så jag blev orolig och följde efter henne in i huset.
Hon fann sin syster på pappans säng. I kramper.
– Jag förstod ju direkt att det var allvarligt och ropade på pappa.
Anneli fördes i helikopter till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för specialistvård. Hon hade drabbats av en massiv hjärnblödning orsakad av en medfödd försvagning, ett aneurysm. Så det hade kunnat hända precis när som helst i livet. Eller inte alls.
– Jag insåg att Anneli kunde dö. Men allt gick i ett hela den dagen och det fanns ingen tid att tänka.
I tolv dagar hölls Anneli nersövd för att hjärnan skulle utsättas för så lite stress som möjligt.
– Hon låg i respirator och hade ett stort bandage om huvudet. Våra syskon ringdes in för att hinna träffa henne en sista gång, ifall det inte skulle gå väl, berättar Lilian.
När Anneli till slut slog upp ögonen på den tolfte dagen hade hon svårt att fästa blicken och orkade bara viska.
– Det var en stor lättnad när hon äntligen vaknade. Samtidigt visste vi inte hur allvarlig hennes hjärnskada var. Men hon kände igen oss och visste att hon var Anneli.
Efter den mest kritiska perioden började nästa kamp – vägen tillbaka till livet. Till en början kunde Anneli varken sitta, stå eller gå.
– Tre sköterskor fick stötta henne när hon skulle sätta sig upp på sängkanten, minns Lilian.
Inte heller på det mentala planet var Anneli sig själv. Under de två månader hon tillbringade på en rehabiliteringsavdelning, lärde hon sig aldrig att hitta till sin säng eller till sin matplats. Att personalen satte upp stora namnskyltar hjälpte inte.
– Anneli var i sin egen bubbla och hade ingen verklighetsuppfattning. Satt vi och pratade semesterminnen trodde hon att vi var i Thailand just då. Eller så fick hon för sig att de andra patienterna var hennes kamrater från Musikhögskolan.
Att Lilian inte tappade modet av att se sin tvillingsyster i så dåligt skick berodde på att hon aldrig trodde att tillståndet skulle bli bestående.
– Vi levde väldigt mycket i nuet. Jag var hos henne varje dag, såg att hon gjorde framsteg. Att hon själv har varit så positiv hela tiden har verkligen underlättat, hon har inte gnällt eller klagat en enda gång.
Började med pingis
De fysiska framstegen kom först. Anneli bytte rullstolen mot gåstol, sedan till rollator på några veckor. Och när Lilian upptäckte ett pingisbord på sjukhuset tog hon med sin syster dit.
– Anneli stod på ena sidan med sin rollator. Bakom henne stod vår svåger Lennart eller min sambo Peter för att ta emot henne när hon tappade balansen.
Orgeln i sjukhusets kapell blev nästa anhalt för systrarna.
– Vi gick ofta dit och spelade och efter ett tag klarade Anneli att spela efter noter igen, minns Lilian.
När Anneli skulle skrivas ut strax före jul kunde hon gå utan rollator. Men läkarna kunde inte säga något om hennes framtidsutsikter. I journalen skrev de att hon var dement. De boenden som fanns för strokedrabbade kunde inte ta emot Anneli eftersom hon försökte rymma på nätterna – det enda som återstod var att skriva in henne på ett demensboende.
– Det bästa hade varit ett korttidsboende där Anneli kunde få professionell hjälp. Men det är rätt ovanligt att hjärnskadade får så stora problem med orienteringssinnet och korttidsminnet som Anneli hade. Därför hade vården inget att erbjuda.
Blotta tanken på att sätta sin syster på ett äldreboende för dementa, innan hon ens fyllt 50, kändes omöjlig för Lilian. Vetskapen om att hon heller inte skulle få någon träning för att bli bättre gjorde saken ännu värre.
– Det hade blivit ren förvaring och det kunde jag inte tillåta. Så min sambo och jag beslöt oss för att låta Anneli flytta hem till oss. Peter har själv tvillingsöner så jag tror att han har extra stor förståelse för hur mycket Anneli betyder för mig. När jag hade hans stöd var det inget svårt beslut att ta. Inte med tanke på alternativet…
Men de trodde inte att det skulle bli så långvarigt, kanske några månader.
– Vi hade bott ihop i vuxen ålder många gånger förut. Både när vi pluggade opera i Ungern och när vi delade lägenhet i Göteborg. Så vi visste ju att vi funkar bra ihop, inflikar Anneli.
Ändå var allting annorlunda nu. Lilian fick bli anhörigvårdare åt Anneli. För att kunna ge sin syster all tid hon behövde sålde hon sitt företag med hälsoprodukter som hon byggt upp under många år.
– Just det var faktiskt ingen stor grej för mig. Jag är inte sentimental och det går alltid att bygga upp något nytt om jag skulle vilja det i framtiden. Det som var jobbigt var att Peter och jag inte vågade sova på nätterna den första tiden. Vi var rädda för att Anneli skulle ge sig ut och inte hitta hem igen. Att låsa in henne på rummet kändes inte okej.
De menar att samhället övergav hennes syster. Hade inte Lilian och hennes man funnits hade Anneli inte kunnat återhämta sig.
– Anneli blev bättre och bättre och därför enklare att ta hand om. Hon slutade rymma och klarade sig alltmer på egen hand. Vi började kunna lämna henne ensam i ett rum, sen klarade hon sig själv i huset.
Tvillingarna är överens om att deras musik- och idrottsbakgrund betytt mycket för Annelis snabba återhämtning. Båda var vana vid målinriktad träning och positivt tänkande.
– Vi började med att gå långa promenader för att bygga upp hennes kondition. Sedan började vi träna pingis och efter det badminton. Anneli hade tappat mycket av sin fysik men bollsinnet fanns kvar!
Tillsammans gjorde de upp målbilder för vad Anneli ville lyckas med. Från att bara stå på banan till att tio månader efter hjärnblödningen kamma hem lagguldet tillsammans med svenska veteranlandslaget i VM i Bulgarien.
– Man kan lugnt säga att racketlon har fått Anneli på fötter igen, säger Lilian allvarligt.
Anneli jobbar nu tio timmar i veckan i systrarnas gemensamma musikföretag.
– Mitt minne är fortfarande inte helt bra så jag kommer inte alltid ihåg Lilians instruktioner. Jag är nog rätt tjatig när jag frågar om samma saker. Det är svårt men det går, säger Anneli.
Hon har fortfarande problem med tidsuppfattning, lokalsinne och korttidsminne. För att veta vad som ska göras skriver hon upp allt i en kalender.
– Det är inget jätteproblem att jag inte kommer ihåg precis allt. Sådana småsaker är det ingen vits att älta när jag mår så fantastiskt bra i övrigt, tycker Anneli.
Vill bo nära systern
I dag bor de i samma hus där Anneli så småningom ska få en egen lägenhet. Hon har också kvar sin lägenhet i Göteborg om hon i framtiden skulle vilja flytta dit.
– Min dröm är att ha ett eget litet hus bredvid Lilian och Peter, säger Anneli som inte känner sig redo för att bo helt ensam igen.
– Hos Lilian och Peter händer det alltid något. Och eftersom vi gör så mycket tillsammans så är det praktiskt att bo nära.
Anneli tycker att stroken förändrat henne till det bättre på många vis. Att hon blivit mjukare och ”mer kramgo” som en av hennes väninnor uttrycker det.
– Jag vågar mer och är nog lite lättsammare. Jag kanske var lite väl seriös förut. I jobbet dirigerade jag en hel orkester, ledde körer och tänkte ut hur allt skulle göras på bästa sätt. I dag kan jag ju knappt hålla reda på mig själv! Men jag är otroligt tacksam över att jag kan idrotta, spela musik och sjunga. Hade inte Lilian pushat mig så hade jag nog bara blivit sittande, tror Anneli.
Lilian menar att det alltid varit en självklarhet att hon och Anneli ställer upp för varandra, vad som än händer.
– Så är det bara! Det är inget vi har behövt prata om. Anneli, och Peter förstås, är den viktigaste personen i mitt liv. Med henne är allt så okomplicerat. Det är inga krusiduller, liksom. Annelis hjärnblödning har också påmint mig om att jag vill ta vara på min tid på jorden, säger Lilian.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

Aneurysm
Ett pulsåderbråck eller aneurysm innebär att en pulsåder har blivit utvidgad. Orsaken är att bindväven i åderns yttre och mellersta lager brutits ner. Man kan ha ett litet pulsåderbråck i hjärnans blodkärl utan att veta om det. Det är först om bråcket växer och blir större, eller om det brister och börjar blöda, som man blir sjuk. Blödningen är en form av stroke och hur det går beror på hur stor blödningen är och vilken del av hjärnan som påverkas.
Källa: Vårdguiden

Lilian o Anneli (glasögon)Druve vann lagguld vid veteran-VM i Bulgarien 2012

Av Jeanette Bergenstav  Foto: Patrik Bergenstav/Reportageteamet, privat


Läs mer om:

Dela
(32)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…