Annons

Annons

Annas mamma dog på Estonia, hennes pappa i tsunamin

Annandag jul 2004. Klockan 07:58 inträffade ett jordskalv utanför den indonesiska ön Sumatra. Den enorma flodvåg som följde efter skalvet sköljde över stränder, ödelade hem och dödade tusentals människor. På ett ögonblick förändrades världen för evigt. Vi har mött Anna som förlorade sin pappa i katastrofen.

Dela
(0)

Anna Roos förlorade sin mamma i tsunamin och sin pappa i Estoniakatastrofen

3
Visa bildspel

/
Anna förlorade sin mamma i tsunamin och sin pappa i Estoniakatastrofen
...
Visa mer

Tio år efter mammans död grubblade Anna fortfarande över vad som hänt på Estonia. Men hennes pappa hade svårt för att tala om det svåra. Han ville i stället gå vidare i livet, och med sin nya fru skulle han fira jul i Thailand…

Annons

På morgonen den 28 september 1994 satte Anna på tv:n och såg den hemska nyheten. Fartyget Estonia hade förlist under natten och merparten av passagerarna saknades efter olyckan. Ett drygt dygn tidigare hade hennes föräldrar åkt på en 36-timmars kryssning till Tallinn och det sista hon sagt till dem var att de skulle köpa godis med sig hem från båten.

– Jag och mina fyra halvsyskon visste inte vilken båt våra föräldrar rest med. Vi anade dock ganska snabbt att de måste ha varit ombord på Estonia. Hoppet stod till att de snart skulle höra av sig.

På eftermiddagen ringde hennes pappa. Den glada nyheten var att han överlevt och befann sig på ett sjukhus i Åbo. Den dåliga nyheten var att deras mamma inte var hittad…

– De vaknade när fartyget fick slagsida och tog sig ut på däck, där de höll varandra i handen. När det kom en våg tappade de greppet och mamma sveptes ner i havet några sekunder före pappa. Han hittade aldrig henne, men lyckades ta sig upp på en gummiflotte och blev räddad av en ytbärgare i gryningen. Pappa var i chocktillstånd när han ringde och bekymrade sig över att han tappat sina bilnycklar. Jag var också chockad och har svårt att komma ihåg vad jag kände, men jag vet att vi hoppades att mamma befann sig på ett annat sjukhus och skulle höra av sig.

Någon dag senare försvann hoppet. Mamma Marianne fanns inte på listan över personer som överlevt. Pappa Bert kom hem och Anna kände en splittring mellan lycka och sorg.

– Jag sörjde mamma men försökte fokusera på glädjen över att pappa överlevt. Det var en konstig känsla, säger Anna Roos, 39, när vi träffar henne, sambon Yasar och åttaåriga dottern Evelina hemma i lägenheten i Uppsala. Annas mage är rund och hon berättar stolt att Evelina snart ska få ett syskon.

– Tyvärr får mina barn aldrig träffa sina morföräldrar, funderar hon och berättar vidare om de båda tragedier som format hennes liv.

 

Vågade inte fråga

Mammans kropp hittades aldrig och Annas pappa hade svårt att prata med henne om det som hänt på båten, och sin egen sorg.

– Det blev ett tabubelagt ämne. Jag ville veta mer om när de föll i vattnet, hur han kände och hur han minns mamma. Men jag vågade inte ställa frågorna. Vi kunde aldrig begrava henne eftersom hon inte hittades. Jag fick inget riktigt avslut, vilket gjorde det svårt att acceptera att hon var död. Långt efteråt hade jag en återkommande dröm där jag stod i fönstret i mitt föräldrahem och såg när pappa kom med vår bil. Ur klev mamma, han hade varit och hämtat henne.

Anna och hennes mamma hade gjort många resor tillsammans. Innan Estoniakatastrofen ville Marianne att de skulle åka till Turkiet.

– Nä, usch, inte Turkiet! sa jag, för jag kände inte alls för det. Men efter mammas död reste jag dit, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det var dit hon ville, i kombination med min flykt undan sorgen. Jag jobbade dessutom i Turkiet några somrar och det var där jag träffade Yasar, så Turkietresorna förde mycket gott med sig, säger hon och skrattar.

Hennes pappa gick vidare i livet, träffade en annan kvinna och gifte om sig. Anna hade svårt att acceptera henne och det tärde också på relationen till pappan.

I december 2004 berättade Bert att han och hans nya fru skulle resa till Thailand över jul- och nyår. Anna blev arg.

– ”Och det berättar du nu några dagar innan ni ska åka, kunde du inte ha sagt det tidigare?” sa jag till honom. Det var dålig stämning mellan oss när de åkte. Jag visste inte ens vart i Thailand de skulle åka – och brydde mig inte heller.

På annandagens morgon satte hon på tv-nyheterna och hörde om tsunamikatastrofen.

– Jag fick direkt en konstig känsla av att pappa omkommit.

Syskonen samlades, precis som tio år tidigare, och började leta efter resehandlingar. De hittade dokument som visade att paret rest till Khao Lak i ett sällskap med fyra andra personer.

– När räddningsmanskapet nådde Khao Lak och vi inte hörde något från pappa anade vi det värsta. Så småningom ringde en ur hans resesällskap och berättade att pappa och hans fru befunnit sig i sin bungalow vid stranden när vågen kom. Då förstod vi att han inte överlevt. Sedan blev det som en repris av det som hänt tio år tidigare. Polisen kom och ville ha identifieringshandlingar, tandkort med mera. Allt gammalt spelades upp igen.

Skillnaden den här gången var att hennes pappa hittades och identifierades, även om det dröjde till april. De kunde hålla en begravning och hon hade en grav att gå till.

 

Kände sig försakad

Sorgearbetet blev också annorlunda än efter mamman.

– För mig var det många känslor och framförallt en konstig blandning av ilska och sorg. Jag var ju arg på pappa för att han var borta, och mina frågor om mamma skulle förbli obesvarade. Det var också mycket ilska över att jag känt mig försakad efter att han träffat sin nya fru. Det fanns så mycket vi aldrig fått reda ut. Samtidigt hade jag som liten varit pappas lilla flicka, så det fanns också en kärlek till honom och i den fanns den tunga sorgen. Nu började jag även sörja min mamma igen, henne hade jag aldrig riktigt fått sörja klart. Det gjorde det ännu jobbigare.

Året efter tsunamin flyttade hon ihop med Yasar och snart föddes Evelina, vilket gjorde att hon fick något positivt att fokusera på.

– Evelina önskar ju att hon hade en mormor och morfar. Hon frågar hur de var och om de skulle ha tyckt om henne. Nu när hon blivit lite större har jag kunnat förklara vad som hände och vi har alltid bilder framme av dem.

Anna tycker att det hon varit med om är surrealistiskt och händelserna har påverkat hennes liv.

– Jag åker aldrig båt på hösten och vintern när det är större risk för att det ska bli storm. Kanske hade mitt liv också blivit annorlunda om min mamma levt. Hon var duktig på att pusha mig och troligtvis hade hon fått mig att gå en utbildning, då hade jag kanske jobbat med något annat än lokalvård i dag. Hon hade nog också sett till att jag skaffat körkort tidigare, nu skedde det först för två år sedan.

Ibland blir minnena extra jobbiga.

– Särskilt 2014 vid tjugoårsminnet av Estonia och tioårsminnet av tsunamin. Jag blev själv nojig när jag tänkte på att mina föräldrar dött med tio års mellanrum och fick känslan av att jag stod på tur.

Föräldrarnas födelsedagar och andra högtider väcker också känslor.

– De finns alltid i mitt minne, men jag har sörjt färdigt. Livet går vidare – trots allt.

 

Av Mikael Svensson

Foto: Stefan Nilsson

Mer om detta

Tsunamikatastrofen 

Strax innan åtta på morgonen lokal tid (01:58 svensk tid) den 26 december 2004 inträffade ett jordskalv utanför ön Sumatra. Det mätte 9,0 på richterskalan, vilket är det näst kraftigaste skalvet som någonsin uppmätts.

Den flodvåg, tsunami, som bildades efter jordbävningen nådde norra delen av Sumatra redan efter en kvart och efter ca en halvtimme Sri Lankas och Indiens kuster. Thailand drabbades först efter två timmar.

Enligt FN omkom mellan 223 000 och 230 000 personer i jordbävningen och den efterföljande tsunamin. Värst drabbades Indonesien där 130 000 personer dog, följt av Sri Lanka, Indien och Thailand. Tsunamin nådde ända till Afrikas östkust och skördade även där dödsoffer.

Drygt 2 000 personer som turistade i länderna kring katastrofområdet omkom. Av dessa var 543 från Sverige. 16 saknas fortfarande.

Källa: NE och Wikipedia


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…