Annons

Annons

Anna har blivit mamma åt sin mamma

Anna och hennes små döttrar längtade efter att Annas mamma Ingegerd skulle flytta närmare dem. Barnen skulle kunna springa hem till mormor efter skolan, och Anna skulle kunna träffa sin mamma istället för de långa telefonsamtalen. Men inget blev som det var tänkt.

4
Visa bildspel

/
Anna har blivit mamma åt sin mamma
Anna har blivit mamma åt sin mamma
Anna har blivit mamma åt sin mamma
Anna har blivit mamma åt sin mamma
...
Visa mer

 

Det var när Anna fick barn som avståndet mellan hemmet i Malmö och mamma Ingegerd i Östersund kändes extra långt. Efter ett par års pendlande inredde Anna, maken Anders och döttrarna Ida och Hilda ”mormors rum” hemma i villan och såg fram emot hennes besök.

Annons

—Mamma har alltid velat vara nära mig och barnen, berättar Anna Jeppsson. Så vi blev överlyckliga när hon 2008 plötsligt bestämde sig för att flytta ner till Malmö permanent.

Beslutet kom snabbt. Väldigt snabbt, faktiskt.

—Efteråt har jag tänkt att hon ville bo nära mig eftersom hon själv märkt att något inte stämde.

Ingegerd flyttade till en lägenhet på Limhamn i Malmö, tio minuters promenad från Anna. Ingegerd var 73 år och hade haft några år som väldigt aktiv pensionär.

—Men redan första dagen hon kom märkte jag att det var något som inte var som det skulle. Hon var trött, förvirrad och osäker på ett sätt jag inte alls kände igen. Jag kände att hon la allt ansvar i mina händer. Det kändes väldigt tungt.

En dag hittade en förbipasserande Ingegerd på marken i Annas trädgård. Hon hade snubblat och kunde inte resa sig igen. Anna blev orolig och sökte hjälp, och Ingegerd fick rollator, handikappanpassad lägenhet och hjälp från hemtjänsten två gånger om dagen.

Proverna visade inget

Ändå hittade Anna sin mamma på golvet en morgon. Hon var övertygad om att modern fått en hjärnblödning och for med henne i ilfart till sjukhuset.

—De gjorde en skallröntgen och tog prover på henne, men inget visade vad det var för fel. Jag var förtvivlad och protesterade när de skickade hem henne efter fem dagar, men det hjälpte inte.

När Ingegerd ändå till slut kom till sin lägenhet var hon så förvirrad att hon inte kände igen Anna. De ringde sjukhuset och ville köra tillbaka henne, men det gick tyvärr inte.

Anna kunde inte lämna sin vilsna och bortkomna mamma, så hon bestämde sig för att ta hem Ingegerd till sin villa.

—Det var ju en paniklösning, men jag kunde inte bara lämna henne. Som tur är jobbar jag mycket hemifrån, och hemtjänsten kom hem till oss två gånger om dagen.

Anna hade inte tänkt att Ingegerd skulle bo hemma hos henne så länge, men det blev tre månader. Sedan fick Ingegerd flytta tillbaka till lägenheten på prov med hjälp av hemtjänsten.

Men det tog inte lång tid innan Anna hittade sin mamma liggande på golvet igen, och det blev ny ambulansfärd till sjukhuset. På nytt trodde man att det var en hjärnblödning, men det var det inte. Däremot visade skallröntgen denna gång något annat: Ingegerd hade demens.

Fick nytt boende

Nu fick hon flytta till ett korttidsboende där hon bodde tills det blev plats för henne på ett permanent boende. Där har hon nu bott sedan 2010.

—De är fantastiska, det är verkligen en lättnad att mamma fick komma dit, säger Anna. Efter det kände jag mig lugn, i alla fall vad gällde omvårdnaden.

Ingegerd var fortfarande förvirrad, och Anna greppade efter varje halmstrå som kunde få hennes mamma tillbaka. Och en förbättring skedde faktiskt 2012 efter att Anna tjatat sig till en annan behandling.

—Mamma har en bror som hade samma symtom: stapplande steg, inkontinens och minnesstörningar. Han fick en shunt inopererad i huvudet för att sänka vätsketrycket och fick tillbaka hela sitt intellekt.

Efter Annas ihärdiga påtryckningar fick Ingegerd en shunt 2012 och det gjorde henne något mer kontaktbar.

—Efter operationen kunde vi prata med henne igen. Hon kunde spela piano och vi var till och med och julhandlade ihop.

Det blev det många känslor för Anna att hantera när hon väl fick lite andrum.

—Jag kände fortfarande stor sorg, rädsla och frustration. Jag har gråtit så mycket för mamma, för mig själv och för allt som inte blev. Hon har blivit så liten och osäker och behöver så mycket hjälp. Det var en otroligt stor besvikelse att ingenting blev som vi hade tänkt oss. Vi hade föreställt oss att barnen skulle kunna gå hem till mormor efter skolan och jag skulle kunna ha hennes sällskap och hjälp hemma.

Anna tycker att alldeles för mycket ansvar läggs på anhöriga, åtminstone i början av sjukdomen.

—Du måste ha en frisk och dessutom påstridig anhörig för att klara den här typen av sjukdom. Det gäller att prata med folk, läsa på och ställa krav på vården om och om igen.

Mellan 2012 och 2015 fick Anna och Ingegerd ändå några relativt bra år. Bland annat tyckte Ingegerd om att åka bil.

—Jag brukade ta med henne när jag skulle på jobbärenden, det såg hon som en utflykt. Hon åkte gärna med till blomsteraffärer och ibland blev det ett fikastopp på något konditori.

Spelade piano på gehör

Ingegerd är mycket musikalisk och när hon har varit hemma hos Anna har det blivit många timmar vid pianot.

—Hon spelade till slut på gehör för att hon inte längre kunde läsa noter. Det har varit en oerhörd känsla av kontakt utan ord. Det hon tyckt allra bäst om är när jag spelat piano för henne.

Men det har även funnits tillfällen när det varit speciellt svårt.

—Det som har varit värst är när hon plötsligt har varit rädd och bekymrad. Vissa dagar har hon frågat efter sin mamma och pappa tio gånger. När hon frågade samma sak om och om igen kände jag ibland så stor frustration att jag fick hjärtklappning.

Under åren som gått har Anna sökt stöd hos psykolog för att komma till rätta med alla känslor.

—Jag var mitt uppe i livet med min familj och min karriär. Det var inte lätt att då bli mamma till sin mamma. Jag var beredd 24 timmar om dygnet och hon var det första och sista jag tänkte på när jag vaknade och somnade. Man blir ju i perioder slutkörd av livet ändå, utan att ha en sjuk mamma. Jag kan inte påstå att jag har klarat det speciellt bra, och under den här perioden har jag fått flera stressymptom och fibromyalgi.

Det senaste året har Ingegerd blivit allt sämre. Tester visar att demensen har brett ut sig och att det går fort.

—Det dåliga samvetet sitter fortfarande kvar på mina axlar. Den psykolog jag har gått till har sagt att jag måste ta hand om mitt eget liv, annars blir det ohållbart. Det är skönt att höra det från en utomstående.

Trots allt som hänt känner sig Anna lättad över att Ingegerd flyttade till Malmö så att hon kunde ta hand om henne.

—Även om det varit jobbigt har jag ändå haft möjligheten att ordna det för henne. Det har också varit en förmån att känna att mamma alltid varit så nöjd med det jag gjort. En del blir elaka i sin demens men hon blev istället ödmjuk och tacksam.

De sista veckorna har Ingegerd helt förlorat språket. Nu är hon väldigt beroende av hudkontakt, och Anna märker att hon tycker om när Anna håller hennes hand och de lyssnar på musik tillsammans.

—Det jag tycker känns svårast just nu är när mammas blick flackar, rynkan mellan ögonen blir bråddjup och jag märker att hon blir förvirrad, ledsen och rädd. Det krossar verkligen mitt hjärta.

Anna vet inte hur lång tid det är kvar innan hon förlorar sin mamma helt.

—Så länge mammas hjärta slår slutar jag aldrig hoppas, säger Anna.

Här kan anhöriga får hjälp

* Din hemkommun. Fråga efter den som jobbar med anhörigstöd.

* Din vårdcentral. Om din roll som anhörig blir så jobbig att du blir sjuk kan du kontakta din vårdcentral.

* Anhöriglinjen. Anhörigas Riksförbund har en hjälptelefon. Till telefon 0200-23 95 00 kan du ringa anonymt. Mejladress: anhoriglinjen@anhorigasriksforbund.se

* Anhörigas Riksförbund. Här finns t ex listor på anhörigföreningar i Sverige.

 

Läs mer: 

Hanna och Geeta tog hand om sin alzheimersjuka mamma

Molly flyttade ihop med sin sjuka pappa

Monica levde som alzheimersjuk i fem år

 

TEXT: Carro Wendt

Foto: Anna Jeppsson, privata

 

 

Läs också:

Dela
(164)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…