Annons

Annons

Anna är expert på smarta mammalösningar

Efter en bilolycka är Anna Oredsson förlamad från midjan och neråt. Men med målmedveten träning och stort stöd har hon kämpat sig tillbaka till det liv hon och sambon Magnus drömde om innan olyckan. - Jag har blivit expert på smarta lösningar!

Dela
(10)

3
Visa bildspel

/
Ryggmärgsskadade Anna är expert på smarta lösningar
Ryggmärgsskadade Anna är expert på smarta lösningar
Ryggmärgsskadade Anna är expert på smarta lösningar
...
Visa mer

 

Tänk på ditt liv som ett pussel där alla bitarna tidigare låg på sin plats. Nu har pusslet vänts upp och ner och bitarna ligger i fullständig röra. Det är ditt liv nu, sa kuratorn på rehabkliniken. Men Anna kände inte igen sig i beskrivningen. De flesta pusselbitarna i hennes liv låg fortfarande på plats, tyckte hon. Alla utom en, hennes ryggmärgsskada. Hon var förlamad från midjan och nedåt.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

Pojkvännen Magnus Nilsson och hon visste att de hörde ihop. De skulle fullfölja sina utbildningar, flytta hem till Skåne och leva vidare tillsammans.

—Jag ville fortsätta mitt vanliga liv så fort som möjligt, så jag var väldigt målmedveten i min rehabilitering, säger Anna Oredsson, 34.

Hon var 26 år den där dagen i april 2007 då hon satt i en bil tillsammans med fyra kamrater på väg från Stockholm till Skåne för att fira påsk. De var nästan framme när det hände.

—Jag satt i mitten i baksätet, det var en äldre bil och det fanns bara tvåpunktsbälte på den platsen. Jag tror att jag tittade bort just före smällen. När jag tittade rakt fram igen såg jag två billyktor som kom rusande rakt emot vår bil. Direkt efter krocken kunde jag inte prata, men jag minns att min kompis som satt intill sa: ”Anna, gör det ont så tryck min hand.” Och då kramade jag hennes hand jättehårt.

 

Läs mer: Hanna vägrade lämna mig när jag blev förlamad

 

Räddningstjänsten fick klippa upp biltaket för att få ut Anna ur vraket. De lyfte ut henne fastspänd på en specialbår, en spineboard. Hon kördes till sjukhuset i Lund där hon blev opererad.

—I ambulansen hörde jag att de sa ”möjlig ryggskada”. De tog på mina ben och frågade om jag kände det. Det gjorde jag inte, och då tänkte jag att det kunde vara en ryggmärgsskada. Men jag hade inte klart för mig riktigt vad det var.

Efter operationen berättade läkarna för Anna att två kotor i hennes rygg hade dragits isär. Läkarna hade satt stag på båda sidor av ryggraden och fäst med skruvar för att stabilisera ryggen. Men ryggmärgen var skadad och hon skulle inte kunna gå igen.

—Jag kommer inte ihåg så mycket av det där samtalet, men jag vet att en av mina första frågor var om jag kunde få barn.

Läkaren svarade bara kort, ja. Anna lånade en av hans tjocka fackböcker och försökte läsa sig till mera. Det var fackspråk så hon begrep inte så mycket.

—Men jag förstod att jag skulle kunna bli gravid. Livmodern styrs inte av ryggmärgen, utan av det autonoma nervsystemet, så den fungerade.

Måste ligga ner

Annas pojkvän och hennes mamma turades om att sova på en tältsäng i rummet på sjukhuset, så hon var aldrig ensam.

—Det var väldigt skönt. Vi har starka familjeband och det har hjälpt mig otroligt mycket.

Efter sjukhusvistelsen kom hon till en rehabiliteringsklinik i Skåne. Hon skulle ha en speciell korsett i fyra månader och måste ligga ner för att ryggen skulle läka.

—Två av de månaderna var mitt i sommaren och då vägrade jag att vara på kliniken, jag trivdes inte i den miljön. Då fick jag vara hemma och hade hjälp av sjuksköterskor som kom på besök.

När hon hade tagit av korsetten återvände Anna till kliniken för fortsatt rehabilitering. Hon fick då bo i en övningslägenhet. Hon och pojkvännen övertalade personalen att tillåta att de fick bo där tillsammans.

—De var inte så positiva till det. De hade erfarenhet av att anhöriga ville hjälpa den skadade för mycket så att den inte blev riktigt rehabiliterad. Men jag tror att det var väldigt bra för oss. Vi pratade mycket, lagade mat tillsammans och kunde umgås normalt. Och han hjälpte inte mig speciellt mycket, han var mest ute och fiskade i den natursköna miljön.

 

Läs mer: Gunilla blev lämnad när barnen blev sjuka

 

På kliniken hörde de om flera par som separerat efter att den ene blev skadad. Anna tror att hon och Magnus sluppit sådana problem just för att de varit tillsammans hela tiden.

—Jag tror att det spricker i en del fall för att den ene fortsätter med sitt vanliga liv, medan den andre ligger på sjukhus och är bitter. Vi hade varit ihop i sex år, nu delade vi även den här upplevelsen och blev ännu tajtare.

I januari året efter olyckan var Anna så återställd att hon kunde fortsätta sin utbildning till grafisk designer. Hon genomförde en utbytestermin i Danmark och gjorde sedan sitt examensarbete i Stockholm.

Kände sig ensam

Precis som de tänkt flyttade hon och pojkvännen, som är arkitekt, sedan till Malmö. De har sina familjer och släkten i södra Sverige.

Och tre år efter olyckan gick drömmen i uppfyllelse. 2010 blev Anna gravid med sitt första barn.

—Jag var lycklig, men hade en massa frågor som jag upptäckte att ingen kunde svara på. Personalen på Kvinnokliniken i Malmö hade inte träffat någon ryggmärgsskadad kvinna som var gravid. Då kände jag mig ensammast på jordklotet.

Anna började leta information på egen hand, och läste allt hon kunde hitta på internet. Hon ville ligga ett steg före och ha koll på allting.

—När jag kom in på förlossningen var läkaren helt vit i ansiktet och väldigt nervös, märkte jag. Då kände jag mig verkligen utsatt och rädd. Men allting gick bra, och väldigt snabbt. Maja var ute på 20 minuter.

Anna födde på vanligt sätt. Det var aldrig aktuellt med kejsarsnitt – som många tror är nödvändigt för en ryggmärgsskadad kvinna. Men kroppen sköter det mesta av förlossningsarbetet automatiskt och kejsarsnitt skulle vara mer riskabelt.

Nu ligger pusselbitarna på plats, i stort sett som Anna tänkt sig. 2013 födde hon sitt andra barn, sonen Otto. I dag lever hon familjeliv ungefär som vilken småbarnsmamma som helst.

—Jag sitter i rullstol, i övrigt är det inte stor skillnad. Jag kan göra det mesta, har inga assistenter. Jag har blivit expert på att hitta smarta lösningar och har ensam tagit hand om barnen lika mycket som min sambo. Vi delar lika på föräldraledigheten.

När barnen var riktigt små låg de i en vagga som hängde i en skena i taket, så att Anna kunde dra den intill sängen när hon ammade på natten. Hon har inte använt barnvagn, utan haft barnen i sele. När de blivit lite större får de sitta i hennes knä.

—Min dotter har fått gå själv bredvid rullstolen sedan hon var tre år, för nu måste hennes lillebror sitta i mitt knä. Det accepterar hon. När vi är ute tillsammans pratar vi väldigt mycket och hon har hela tiden uppdrag, till exempel frågar jag: ”Hur många röda bilar kan du se?” Det är för att hon inte ska lockas att springa iväg. Jag styr utan att hålla i handen, förklarar Anna.

 

Läs mer: David blev förlamad efter svensexan

 

De bor i en bostadsrättsförening med väldigt många barnfamiljer, och en gemensam trädgård där de brukar vara tillsammans.

—Där känner jag verkligen inte att jag är annorlunda. Precis när min dotter hade börjat på dagis samlades alla barnen kring rullstolen, men nu tycker de flesta att det är rätt normalt.

Det händer att Maja frågar: ”Varför går du inte, mamma?” Sedan svarar hon själv: ”Det är för att dina ben inte kan röra sig.”

—Jag har berättat att det var en trafikolycka, och att jag inte vet om jag kommer att kunna gå igen.

Somnade vid ratten

Olyckan orsakades av en onykter bilförare som förmodligen hade somnat vid ratten. Alla i bilen där Anna åkte blev skadade men bara hon har fått bestående men.

—Jag har varit ledsen och arg, såklart. En person var vårdslös i trafiken och jag får leva med konsekvenserna. Jag kan sakna mina ben, som man saknar en anhörig som gått bort. Men jag vill inte vara bitter eller arg, sådana känslor kan äta upp en. Livet går vidare och jag vill lägga min energi på positiva saker.

Projektet Mamma Pappa Lam, som Anna jobbar med, är en sådan sak.

Via tv-programmet En andra chans kom hon i kontakt med Nora Sandholdt som har en liknande skada och också har fått barn. De började prata om hur man kan stärka gruppen ryggmärgsskadade, så att man inte känner sig så ensam, och erbjuda enhetlig information.

—Jag och Nora utarbetade tillsammans med Erika Nilsson på Stiftelsen Spinalis projektet Mamma Pappa Lam. Det är treårigt och finansieras av Arvsfonden. Vi har skapat en hemsida där vi har samlat all information vi kunnat hitta i hela världen om ryggmärgsskador och fertilitet, graviditet, förlossning och föräldraskap. Vi försöker få igång nätverk på olika ställen i Sverige och vi är ute och föreläser. Vi har också två Facebookgrupper där vi delar med oss av tips och man kan fråga om olika saker. Vi försöker erbjuda allt det som jag önskar att någon hade gjort åt mig inför min första förlossning, säger Anna.

 

Läs mer på www.mammapappalam.se

För mer tips och tricks i vardagen se Spinaltips

 

Läs mer:

Inger fick bli mamma till sina barnbarn

Camilla förlamades av sin ovanliga sjukdom

Cinna fick en stroke av en kvävd nysning

 

Av Lilian Ottosson

Foto: Gugge Zelander

 


Läs mer om:

Dela
(10)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…