Annons

Annons

Anja Kontor: ”Farfar sa inget – men jag vet att ord läker”

Hemmets krönikör Anja Kontor skriver om sin farfar som var en av de få överlevande efter belägringen av Stalingrad. Hur han resten av sitt liv teg om sina upplevelser och hur det format Anja att bli den "berättelsebarnmorska" hon är idag.

Dela
(84)

Anja Kontor

Anja Kontor om sin farfar

”Jag är din far”, sa den kraftigt avmagrade, utmärglade mannen som la sin hand på min pappas axel i ett ögonblick som ingen av dem någonsin skulle glömma. Min farfar hade nämligen ”varit död” i åtta år när han återuppstod efter att ha ”stupat i Stalingrad” år 1943.

Annons

Det var höst när han fann sin hemby 
i ruiner. Han, som hade längtat hit i en evighet, kunde ännu minnas hur det hade varit när klockan på väggen över soffan tickat fram sekund efter sekund i den gamla gården. Vilda blommor i en glasburk på slagbordet. Vardagslycka med familjen i köket.

Högtidsstunder i den svarta gungstolen vid radion. Känslan högg som en kniv i hans sida men ännu lät sig tankarna inte översättas till ord. Hans hjärna var för långsam. Men han hoppades att familjen levde, att han 
skulle hitta dem mitt i all nöd och ödeläggelse.

Många mil därifrån levde min farmor Hilda som varit på flykt i sitt eget hemland. Irrat genom skogar och kärr. Ätit löv och bark från träden. Olika slags rötter. Räddat familjen undan en säker död mitt i vintern genom att komma med på en boskapsvagn mot okänt mål. Barnen hade inte längre några skor så hon lin
dade tidningspapper runt deras små 
fötter.

Hade inget val

När min farfar inkallades under kriget hade han inget val. Under sin tid som soldat gömde han allt han kände inombords av rädsla för vad som skulle hända familjen om han inte inordnade sig i ledet. Mot slutet hamnade han i Stalingrad, i ett av världshistoriens skoningslösaste slag.

Bombardemanget var så intensivt att en rysk artilleriofficer konstaterade att fienden bara kan komma ifrån kanonelden på två sätt: ”med döden eller genom att bli sinnessjuk för alltid”.

Jag hann aldrig lära känna min farfar på riktigt. Men under hans sista tid i livet började vi brevväxla och efter hans begravning fick jag ett paket som förändrade mitt liv. Det var min farfars egenhändigt tillverkade syskrin från ett fångläger i Sibirien.

Anja-Kontor

Farfars syskrin med tråd och garn som han tvinnat av det som fanns tillhands i fånglägret.

Det var där han hade hamnat efter att ha tvingats vandra som ett haltande skelett genom djup snö i veckor. Som fånge hade han tvinnat trådar av allt han kunde hitta, skapat fingerborgar och synålar av ben. 
I skrinet förvarade han sin överlevnad. När han inte jobbade i kolgruvan sydde han varma kläder åt fångvaktarna. Lagade och lappade. Bytte till sig bröd.

I locket på skrinet ristade han omsorgsfullt in sitt namn. Och när jag rör vid innehållet blir jag alltid lika djupt berörd.

Teg om det mesta

Efter kampen om Stalingrad togs omkring 200 000 soldater i rysk fångenskap och skickades till Sovjetunionens ödemarker. Endast 5 000 överlevde åren i arbetslägren. En av dem var min farfar som teg om det mesta, inte orkade genomleva alltsammans en gång till, och jag förstod honom. Men för mig blev tystnaden startpunkten för mitt liv som ”berättelsebarnmorska”.

Farfar berättade inte vad han hade varit med om vid fronten, farmor inte om vad som hade hänt hemma. Men jag vet att ord läker. Och att de överlevandes erfarenheter är något vi borde dra lärdom av. De påminner oss om dagens situation med alla människor som tvingas fly undan krig.

Min farfar tyckte att han hade haft tur. Han fick återförenas med sin familj efter nästan nio år.

 

Vill du läsa fler krönikor av Anja Kontor? Klicka här!


Läs mer om:

Dela
(84)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…