Annons

Annons

Adopterade Romy: Äntligen har jag hittat pusselbiten jag saknat!

Dela
(0)

I samma ögonblick som flygplanet slog i landningsbanan på Colombos flygplats omvandlades 32-åriga Romys nervositet till ren och skär lycka. För första gången på nästan 30 år hade hon återvänt till Sri Lanka – landet där hon föddes och levde sina första år… För första gången i sitt vuxna liv kände hon sig äntligen hel!

Annons

I hela sitt vuxna liv har Romy Ribba känt att någonting saknats.
– Jag har haft den bästa uppväxt man kan ha med kärleksfulla föräldrar och fantastiska vänner och jag har alltid känt mig trygg i mig själv. Ändå har jag alltid upplevt att det saknats en pusselbit i mitt liv. Ärligt talat visste jag inte hur jag skulle reagera när jag återvände till Sri Lanka och jag var väldigt nervös inför resan. Men så fort vi hade landat kände jag att jag hade kommit hem. Jag kände en samhörighet med både platsen och människorna, minns Romy.
Hela familjen Ribba sitter samlad runt köksbordet i villan i Hässleholm. Både mannen Tobias och barnen Annie, 14, och Collin, 16 år, fyller i med egna minnen och reflektioner när Romy berättar om sökandet efter sitt ursprung. Jakten på hennes förflutna har de alla varit delaktiga i.

Blev en i mängden

Romy, i dag 39 år, kom till Sverige som 2,5-åring och växte upp på en gård i lilla Brödhult i Blekinge. Mamma Irene och pappa Lennart har berättat hur den lilla flickan till en början gömde undan mat bakom gardiner och under stolsdynor – en överlevnadsstrategi som säger en del om de villkor hon hade vuxit upp under.
Redan från tidiga år var Romys föräldrar helt öppna med att berätta om hennes adoption, hur den hade gått till och varifrån hon kom. Men några tankar på att resa tillbaka fanns aldrig. Det var först sedan Romy själv blivit vuxen och skaffat familj som tankarna på att återvända till födelselandet fick fäste. Så småningom omvandlades dessa till konkreta resplaner och hösten 2006 landade Romy och Tobias i Sri Lanka.
– Plötsligt var jag en i mängden! Det var en så otroligt märklig känsla, jag som alltid hade varit annorlunda. Jag kände så tydligt att det här är jag, här hör jag hemma. Det var så underligt att förstå hur mycket de där första 2,5 åren av mitt liv faktiskt har präglat mig, säger Romy.
Förutom att på nytt bekanta sig med sitt födelseland ville Romy göra ett försök att hitta sina biologiska föräldrar och efter en tids sökande lyckades hon få fram deras namn. Men sedan tog det stopp.
– Det är klart att det till en början var en besvikelse men jag förlikade mig ganska snabbt med att jag aldrig kommer att hitta mina biologiska föräldrar. Det känns inte som att det spelar så stor roll längre. Jag känner mig mer än nöjd med att ha fått bekanta mig med landet och med att ha fått träffa alla människorna där.
– Jag vet ju inte varför min biologiska mamma lämnade bort mig men jag känner absolut ingen bitterhet mot henne. Jag känner mer en sorts beundran med tanke på hur stark hon måste ha varit som lämnade bort mig för att jag skulle få det bättre, säger Romy.
Efter återkomsten till Sverige ringde Romys mamma och frågade rakt ut: ”Nå, är du svensk eller är du singales?” Romy ler åt minnet.
– Jag svarade henne så uppriktigt jag kunde: att jag är singales men att jag är uppfostrad på svenskt vis. Det är i Sverige jag har min familj och alla mina vänner. Det är min mamma och pappa som har gett mig livet, säger Romy.

Visade landet för barnen

På den där första resan fick inte barnen följa med utan Romy och Tobias åkte på egen hand. Dels var barnen små, dels var Romy orolig för hur hon själv skulle reagera på återseendet. Men i höstas reste alla fyra tillbaka till Sri Lanka. Ett av de starkaste minnena från resan är besöket på barnhemmet i huvudstaden Colombo där Romy bodde den sista tiden i landet. Med sig hade Romy ett fotografi på sig själv som 2,5-åring i sin mammas armar. På fotot syns också en av barnhemmets anställda och samme man – nu föreståndare för hemmet – tog emot besökarna från Sverige med öppna armar.
– Där är otroligt fattigt men ändå välordnat och bättre än på de flesta andra barnhem i landet skulle jag tro, berättar Tobias. Vi hade med oss en hel last förnödenheter, allt ifrån säckar med ris till köksredskap, leksaker och godis och det var så klart väldigt uppskattat. Men för barnen på barnhemmet var det största att Romy som själv vuxit upp där kom på besök.
Med facit i hand är Romy väldigt glad över att hennes egna barn fick följa med och uppleva den miljö som hon växte upp i.
– Det är mitt ursprung och därmed är det även mina barns ursprung. Det är viktigt att de får se det med egna ögon. Uppleva kulturen och förstå hur svårt det är för många människor där. Jag ville ge dem något som de kunde bära med sig resten av sina liv och det känns som att resan har gjort intryck. Jag tror att de nu förstår lite bättre hur bra vi har det i Sverige.

Samlade in pengar

Lasten med mat och nyttoprylar som familjen hade med sig till barnhemmet har en helt egen historia. När de planerade resan pratade de om hur man kunde hjälpa till och Annie kom då på idén att göra en insamling.
– Jag gjorde ett inlägg på Facebook och berättade om vår resa och om barnhemmet och förklarade att folk gärna fick skänka en slant. Det tog inte många timmar innan det började strömma in pengar på kontot och till sist fick vi ihop över 15 000 kronor. Vilka fantastiska vänner man har!
I framtiden hoppas Romy kunna hjälpa barnhemmet ytterligare.
– Drömmen är att åka ner och jobba som volontär på barnhemmet eller på någon skola i ett år. Jag vill bo där en längre tid och lära känna kulturen och folket ännu bättre. Det går inte en dag utan att jag drömmer mig tillbaka till Sri Lanka…

TEXT OCH FOTO: JAKOB HYDÉN


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…