Annons

Annons

36 år senare: Johan Asplunds föräldrar minns sin son

Det har gått 36 år sedan den då 11-årige Johan Asplund försvann. För alltid lider föräldrarna Björn och Anna-Clara av förlusten och den ständiga ovissheten. – Jag saknar mitt barn som hade behövt just mig som sin mamma, just mig som farmor till sina barn, säger Anna-Clara.

Annons
7
Visa bildspel

/
Johan Asplund - 36 år senare
Johan Asplund - 36 år senare
Johan Asplund - 36 år senare
Johan Asplund - 36 år senare
Johan Asplund - 36 år senare
Johan Asplund - 36 år senare
Johan Asplund - 36 år senare
...
Visa mer

 

Ingen – utom gärningsmannen – vet vad som hände 11-årige Johan Asplund på morgonen den 7 november 1980, någonstans inne i bostadsområdet Bosvedjan i Sundsvall. Här bodde han tillsammans med sin mamma Anna-Clara i en lägenhet i ett lugnt och barnvänligt område med gång- och cykelvägar mellan villor, radhus och låga flerfamiljshus.

Johan försvann inom ett tidsspann på tio minuter. Anna-Clara hade åkt hemifrån till sitt jobb klockan 07.50. Tio minuter senare, utanför lägenheten i det gemensamma trapphuset, sågs Johan av en kamrat som tog för givet att Johan nu skulle gå till skolan, en sträcka på 300 meter. Kamraten ropade hej för att därpå springa till skolbussen. Han är den siste som såg Johan.

Till polisen uppger han senare att han tyckt sig se en viss tveksamhet hos Johan som stått med ansiktet vänt in mot den halvöppna dörren. Som om han givit något en andra tanke.

Fanns det någon inne i lägenheten…? Hade han just fått ett telefonsamtal från någon som kommit med förslag om skjuts till skolan…?

Sökt svar i 36 år

Vid den här tiden fanns varken lättspårade mobiler eller internet att ta hjälp av för det stora spaningspådrag som sattes in så snart det stod klart att Johan aldrig varit i skolan. Inga spår hittades inom sökområdet som utvidgades allt eftersom tiden gick.

—Jag mår fortfarande dåligt när jag hör helikopterljud i luften, säger Anna-Clara.

I närmare 36 år har föräldrarna Björn och Anna-Clara Asplund, båda 69, sökt ett svar på vad som hänt deras son.

—Polis- och åklagarmyndighetens många utredningar under alla år har sannerligen inte fört oss närmare svaret, säger Björn som fortfarande hoppas få veta sanningen.

De var båda 33 år och skilda sedan en tid när helvetet bröt loss. Spaltmetrar började fyllas i tidningarna i det som kom att kallas Johanfallet. Internationellt uppmärksammades fallet som ett exempel på rättsvidrigt hanterande.

—Jag är rasande arg på det inkompetenta handläggningsförfarandet, säger Björn.

Skulle besöka pappa

Till en början trodde man att allt skulle få en naturlig förklaring. Kanske hade Johan fått en ingivelse att skolka från skolan. Såsom 11-åringar mycket väl kan få. Men halmstrået, den där lilla, lilla möjligheten till förklaring, försvann snabbt.

Johan hade ivrigt sett fram emot just den här fredagen för senare på dagen skulle han åka hem till Björn i Sollefteå. Och den här gången skulle också en av hans kompisar följa med. Anna-Clara och Björn har haft en bra kontakt alltsedan skilsmässan då Johan var 3 år. Och hon hade valt att flytta från Stockholm till Sundsvall just för att Johan skulle komma närmare sin pappa som då bosatt sig med en ny familj i Sollefteå.

Johan gillade Björns fru Ulla och deras flickor Emma och Lisa – hans halvsystrar, 5 och 3 år gamla när de förlorade honom.

—Egentligen skulle Johan och kompisen fått skjuts på fredagseftermiddagen till Sollefteå av en av Björns vänner. Men det hade jag avstyrt, säger Anna-Clara som inte velat att Johan skulle åka bil de cirka 15 milen med en för honom och henne helt främmande person. Hon hade i stället bett Björn komma till Sundsvall och hämta sin son.

—Det var sådan jag var, säger hon, jätterädd om honom. Vi var så nära varandra som det bara är möjligt.

Ofta smög hon in i hans rum på kvällarna när han sov bara för att njuta av att han fanns.

—Jag kunde inte leva utan Johan. Det var så jag kände, säger hon.

Anna-Clara minns mycket klart morgonen som blev inledningen på det inferno hon och Björn tvingats leva i sedan dess. Hon hade vaknat med en begynnande förkylning och övervägt att stanna hemma från jobbet, men bestämde sig trots allt för att åka dit. Oräkneliga gånger har hon förebrått sig det beslutet. Hur mycket hade inte kunnat vara annorlunda, säger hon, och vet att utgången ändå kunde blivit densamma. För ingen vet när eller hur Johan mötte sin baneman.

Som alltid hade hon väckt honom med varm choklad och smörgåsar på sängen. Och han gjorde som han brukade, åt med god aptit med serietidningen framför ögonen. Så hade hon lagt fram de nyinköpta plagg han skulle ha på sig den här dagen, först i skolan och sen på resan till Björn – en blårutig skjorta och en ljusblå tröja. Men kläderna låg orörda kvar i Johans rum när hon kom hem vid 13-tiden.

—Jag blev riktigt fundersam, det var inte alls likt honom att strunta i vad vi kommit överens om, säger Anna-Clara. Han måste ju ha gått till skolan i alla fall, för i hallen fanns varken stövlarna eller den vändbara täckjackan, röd på ena sidan, blå på den andra.

Tomas Quick ”erkände”

När Björn kom som avtalat för att hämta Johan, och man från skolan meddelat att han inte varit där, förstod Anna-Clara att något mycket allvarligt måste ha hänt. Men hur hemskt det skulle utveckla sig till kunde ingen föreställa sig just då.

Redan några veckor efter Johans försvinnande pekade två kriminalare från riksmordskommissionen, på starka indicier, ut en misstänkt men åklagaren ansåg vid det tillfället att det inte räckte för ett åtal eftersom det inte fanns någon kropp.

Två män har vid olika tillfällen dömts men friats från anklagelsen att ha fört bort Johan. Den förste var en tidigare nära vän till Anna-Clara som först fälldes i tingsrätten 1985 men senare, 1986, friades i hovrätten på grund av att Johans kropp saknades och att gärningsbeskrivningen omformulerats från olaga frihetsberövande till mord.

Många fler smällar skulle komma när den andre mannen, Thomas Quick, numera känd under namnet Sture Bergwall, först erkände att han mördat och styckat Johan, men som sedan tog tillbaka erkännandet. Anna-Clara och Björn for fruktansvärt illa av alla bestialiska beskrivningar av hur Quick tagit livet av deras son.

År 2005 gick preskriptionstiden ut för brottet mot Johan, och därmed kan ingen längre ställas inför rätta.

Johan skulle ha varit en vuxen man i dag. Anna-Clara har inte skaffat fler barn, och saknar ständigt allt det som andra berättar om, om barn som ringer när som helst under dygnet, som tittar in lite då och då, som vill ha råd och stöd med än det ena, än det andra.

—Jag saknar mitt barn som hade behövt just mig som sin mamma, just mig som farmor till sina barn.

—Det är klart att Johan är död, och att det finns en gärningsman. Men jag vill veta vad som hände. Jag vill veta att han inte behövde lida, inte hann känna skräck. Varken Björn eller jag är ute för att hämnas på den som dödade honom, den tiden är passerad. Men vi vill ha en plats att söka oss till, där vi vet att Johans kvarlevor finns eller veta var platsen där han dog ligger.

Flydde till Köpenhamn

Björn bor sedan snart tjugo år i sin husbåt i Stockholm men när hovrättsdomen kom mer eller mindre flydde Björn till Köpenhamn.

—Jag hade förlorat min son Johan, och min hustru Ulla som på tre år förlorade sin kamp mot cancer, och jag stod ensam med två små döttrar på gården i Sollefteå, där allt liv bara försvann när också gamla vänner inte längre vågade knacka på i tron att vi inte ville bli störda i vår sorg.

—Så jag sålde gården, tog flickorna vid handen och flyttade till Köpenhamn, säger han.

Deras kamp för att få veta sanningen om vad som hänt Johan fortsätter. Den fick förnyad kraft i det som den av regeringen tillsatta sanningskommissionen, Bergwallskommissionen, nyligen kom fram till (tillsatt för att försöka bringa reda i den röra som Quicks vistelse på mentalsjukhuset Säter visat på).

—Den ger oss rätt på alla punkter i vår kritik av hur illa våra rättsvårdande myndigheter har behandlat alla oss som älskade Johan, säger Björn.

De söker nu vardera 1 miljon kronor i ersättning av svenska staten för det långvariga lidande de åsamkats på grund av myndigheternas hantering: från polis och åklagarhåll likaväl som från försvaret och domstolarna.

—Det viktigaste är inte pengarna men vi vill att den högste ansvarige för vårt svenska rättsväsende ber oss offentligen om ursäkt för vad man utsatt oss för, säger de båda föräldrarna.

 

Läs mer: 

Deras barnbarn kidnappades av sin mamma

Pias dotter yxmördades

Jonas Trolle avslöjade Kapten Klännings sexbrott 

 

Text: Lena Wikström

Foto: Petra Berggren, privat

Läs också:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…