Annons

Annons

Moa dödades av en kubmanet

Moa, 11 år, föll offer för en kubmanet och dog i sin mammas armar på en paradisstrand i Thailand. Det har gått sju år, men inte en dag utan saknad för Moas mamma Lena och storasyster Hanna.Redan där och då gjorde jag en pakt med mig själv om att gå igenom sorgen, till varje pris, säger Lena.

Dela
(44)

5
Visa bildspel

/
11-åriga Moa dödades av världens farligaste djur
11-åriga Moa dödades av världens farligaste djur
11-åriga Moa dödades av världens farligaste djur
11-åriga Moa dödades av världens farligaste djur
11-åriga Moa dödades av världens farligaste djur
...
Visa mer

Torsdagsförmiddagen den andra april 2008 förändrades livet i ett slag för familjen Bergman från Sollentuna. Den busiga och levnadsglada pojkflickan Moa hade inte en chans när manetens giftiga tentakler ringlade sig runt hennes lilla kropp och i ett slag slog ut andningsorgan och orsakade hjärtstillestånd.

Annons

Bara tre dagar tidigare hade det varit fest och glam på stranden. Lena och Micke hade, till döttrarnas stora glädje, ställt till med ett romantiskt bröllop till tonerna av Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”.

—Det var min lillasysters högsta önskan att mamma och pappa skulle gifta sig och jag är så glad för att hon fick uppleva det, säger Hanna som endast har vaga minnen från den svartaste dagen i hennes liv.

Just den här dagen hade de bestämt sig för att bara ligga och läsa och slappa i bungalowen och skippa bad. Men när de hörde kompisarna plaska runt i vågorna började det spritta i benen på systrarna. Strax hade de kastat böckerna all världens väg och sprang som vettvillingar ner i vattnet.

—Vi satt tre tjejer på en luftmadrass medan Moa var nere i vattnet. Vi lekte Hajen, som gick ut på att vi skulle dra ner varandra i vattnet. Plötsligt hörde jag Moa gallskrika samtidigt som jag kände hur det hettade till på mina ben. Jag insåg med ens att nu var det inte lek längre. Allt blev kaos och alla försökte ta sig in till stranden. Jag minns att folk kom springande mot oss. Moa sprang precis framför mig och trillade ihop i mammas armar, säger Hanna.

Lena hade precis lagt sig till rätta på stranden och slagit upp sin bok när hon hörde de desperata skriken.

—Jag kastade allt jag hade för händer och rusade ner mot vattnet och hann precis fram för att fånga upp Moa.

Sedan hände allt snabbt. Två killar, som spelade beachvolleyboll på stranden, kom rusande och startade hjärt-lungräddning på Moa.

—Det var en overklig känsla att sitta där med sin medvetslösa dotter i famnen. Nyss hade hon lekt och busat i vattnet…

Vid sidan stod Hanna, förlamad av chock, och såg sin lillasyster kämpa för sitt liv.

—Jag tyckte det var läskigt med fradgan som kom ut ur Moas mun och att se hennes ben som var illröda efter giftet från maneten.

För att Hanna skulle slippa se sin syster skickade Lena upp henne till hotellet för att leta efter passen.

—Det var ju mest för att hon skulle få en uppgift att koncentrera sig på mitt i chocken.

Killarna – en ambulanssjuksköterska från Strängnäs och en brandman från Ekerö – gjorde allt för att försöka återuppliva Moa. En ambulans larmades, men när den kom visade det sig att defibrillatorn var trasig.

”Vi förlorar henne”

När de till slut kom till sjukhuset i Koh Lanta sattes syrgas, adrenalin och defibrillator in, men Moa reagerade inte.

—Vid det laget var jag i upplösningstillstånd, säger Lena.

Pappa Micke, som varit på fågelskådning på morgonen, fick reda på att Moa var på sjukhus när han kom tillbaka till hotellet vid halvelvatiden på förmiddagen.

Gråtande mötte Lena upp honom utanför akuten med orden ”Vi förlorar Moa”.

Micke, som också är brandman, behöll ändå lugnet och begav sig direkt till sin dotter och påbörjade hjärt- lungräddning. Men alla återupplivningsförsök var förgäves. Två timmar efter att maneten slagit sina dödliga tentakler runt Moas lilla kropp fattade Lena och Micke mardrömsbeslutet att avbryta alla försök att rädda sin dotter.

—Då var Moa alldeles blå om fingrar och tår och vi förstod att det inte fanns någon cirkulation kvar i hennes kropp, säger Lena.

Hon är övertygad om att Moa dog redan på stranden och att inga hjärtstartare eller adrenalinsprutor i världen hade kunnat väcka henne till liv.

—Manetens gift är så starkt att det förlamar hela kroppen direkt.

Det var med tungt hjärta de lämnade sin döda dotter på sjukhuset för att åka tillbaka till Southern Lanta Hotel och berätta det ofattbara för Hanna.

—Jag minns hur Hanna skrek i panik ”nej, nej, nej” när vi berättade att Moa inte fanns hos oss längre, säger Lena.

Hanna vägrade först att följa med till sjukhuset för att se sin syster, men Lena och Micke stod på sig. Det är Hanna tacksam för i dag, att hon fick ta farväl.

—Men det var såklart fruktansvärt att se Moa ligga där. Jag hade inte förstått att hon var så allvarligt skadad. Jag var övertygad om att hon skulle komma tillbaka och att vi kunde fortsätta leka. Men så blev det inte.

När den lilla familjen kom tillbaka till hotellet höll skymningen på att lägga sig och personalen hade tänt ljus och rökelse på stranden för att hedra Moa.

—Det blev en fin ceremoni, folk kom och la blommor och vi satte våra handavtryck i sanden. Efteråt skickade vi upp en ballong, som en hälsning till Moa.

Micke, som hade svårt att komma till ro, satte sig på stranden för att samla tankarna och försöka greppa det ofattbara.

—Då hände något märkligt. Medan Micke satt där kom en massa hemlösa hundar och la sig i en ring runt honom. Moa älskade hundar. När han så småningom gick tillbaka till bungalowen följde hundarna med, och när vi vaknade på morgonen så låg de utanför vår dörr. Det var precis som om de vakade över oss, säger Lena.

Två veckor efter att familjen återvänt till Sverige for Micke och Lena till Arlanda för att ta emot kistan med Moa.

—Första tiden var vi helt apatiska och orkade ingenting. Det tog flera månader innan jag, med mammas hjälp, kunde förmå mig att packa upp Moas resväska.

Hanna orkade inte se Moas rum.

—Därinne fanns hela Moas liv och hon skulle aldrig återvända. Det var outhärdligt, säger Hanna som stängde sorgen inom sig och vägrade prata om Moa över huvud taget.

Accepterat sorgen

Moa blev 11 år 1 månad och 1 dag. Just de siffrorna har Hanna tatuerat på sin vänstra handled, som en evig påminnelse om sin lillasyster, bästis och lekkamrat. I dag skulle Moa ha varit en ung kvinna på 18 år.

—Vi var så tajta, säger Hanna, som sörjer att Moa aldrig fick gå ut nian, ta studenten eller bli gudmor.

I dag har Lena och Hanna landat i sorgen och accepterat den som en del av dem, men de låter inte sorgen styra deras liv.

—Det går att hitta tillbaka till glädjen igen, även om det inte känns så när sorgen just sparkat undan benen på en och man kastats ner i svarta hål av ångest. Just när det hade hänt var jag övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna bli lycklig. Inte förrän den dag då jag och Hanna bestämde oss för att ta sorgen i hand och acceptera att den för alltid kommer att finnas där kunde vi gå vidare med våra liv, säger Lena.

Redan på stranden, när Moa hade dött, ingick Lena en pakt med sig själv – att hon skulle ta sig igenom sorgen, till varje pris. Hennes sorgebearbetning skedde genom samtalsterapi. Vändningen för Hanna kom på ett konfirmationsläger, där hon mötte en handledare som såg att hon var ledsen. Hon ställde de rätta frågorna som gjorde att Hanna vågade öppna sig.

—Det kändes som en sten föll från mitt bröst och jag märkte att det inte var farligt att släppa ut sorgen.

I dag föreläser Hanna och Lena om sorgebearbetning.

—Vi tycker det är viktigt att våga prata om sorg, att vi inte stänger in våra känslor. Då kommer ryggsäcken till slut att bli så full av ledsnad att vi inte orkar längre. Sorgen kommer alltid att finnas där, men det går inte att befinna sig i ett svart ångestfyllt hål 24 timmar om dygnet. Då går man under, säger Lena.

Pappa Micke hade inte lika stort behov av att prata, utan bearbetade känslorna genom att träna.

Sorgen efter Moa har svetsat samman familjen ännu mer.

—Jag är ofta hemma hos mamma och pappa fast jag flyttat hemifrån. Jag vill verkligen uppmana alla att ta vara på sina nära och kära, för man vet aldrig hur länge man har dem kvar, säger Hanna.

På en byrå inne i villan, som ligger bara ett stenkast från kyrkan där Moa ligger begravd, står ett kort av Moa med en medalj med texten ”Världens bästa kompis”. I en skål har de skrivit Moa i sand som de tagit hem från stranden i Koh Lanta. Väggen är ett gigantiskt fotocollage av Moa med mamma, pappa och Hanna under bröllopet, Moa med sina kompisar, Moa som spelar fotboll, Moa som klättrar i träd.

—Moa var en riktig äventyrare. Hon var inte rädd för något, säger Lena och Hanna och ler åt minnet av en oändligt saknad dotter och syster.

 

Ser du dödskallen?

Kubmaneten Chironex fleckeri, även kallad havsgeting, är ett av världens farligaste djur. De senaste 100 åren har ungefär en människa per år, ofta barn, fallit offer. Nässelcellerna på tentaklerna kan döda en människa på tre till fem minuter. Den klockformade kroppen blir stor som ett människohuvud och har tecken som påminner om en dödskalle. Maneten lever i vattnen norr om Australien och närliggande tropiska vatten.

 

Läs mer

Annas mamma dog på Estonia, hennes pappa i tsunamin

Min dotters död gav liv åt andra

Hjärtbytet var Emmas enda chans

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Stefan Nilsson, Shutterstock och Wikimedia commons


Läs mer om:

Dela
(44)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…